Hammarby nämns i skrifter från tidigt 1400-tal. På dess ägor nämns “färjestaden” som tidigt hade krog, färjeläge och postgång över till Åland. Följande text är hämtad från Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Hammarby (och Gamla Grisslehamn)

»Hamar är en stenug skogzbacka», säger Olof Rudbeck i sin Atlantika, och terrängen här låter oss också förstå, att det är åtminstone detta Hammarby-namns alldeles riktiga förklaring. Hamarby nämns 1409, och 1424 tillbyter sig Peder i Rangarnö jord bl. a. i Hammarby. År 1493 är Mickel i Hammarby tolvman, och 1542 omtalas Jakob i Hammarby. Enligt längderna från 1650-talet var bönderna i byn från väster till öster räknat dessa (jordeboksnumret inom parentes): Clemet Nilsson (4), Olof Larsson (1), Jakob Simonsson (3), Nils Jonsson (2) och Matts Mårtensson (5). Sedan inträffade till 1566 den förändringen, att hustru Kerstin då var sittande som änka på nr 2, varpå 1600 ett helt igenom nytt släktled tar vid; eller räknat i samma ordning som nyss: på nr 4 Erik Olofsson (tolvman 1602, häradsdomare 1612); nr 1 Per Olofsson (var död 1608, då mågen Lasse Jonsson, av domboken 1632 att döma möjligen bror till länsman Mickel Jonsson i Senneby, hade hemmanet); nr 3 Simon Jakobsson (var död 1603, med efterlämnad änka, Malm); nr 2 Erik Ingevaldsson; nr 5 Olof Andersson.

Gårdarna i 1600-talets Hammarby låg fem i klunga söder om den raka vägsträckningen genom den nutida byn. Nu senast rektor Mattssons gård eller nr 5 kallades Östergården (till en del utflyttad redan före storskiftet omkring 1770). Den tredje i raden västerifrån var nr 3, varav nuvarande 3:2 utflyttades möjligen redan under senare hälften av århundradet (Östra norrgården 1685, sedan intill senaste generation i folkmun Simes) och 3:4 på 1820-talet.

Jakob Simonsson iHammarby var det ena av de bägge väddöombuden vid 1567 års riksdag. Sonen Simon delvis bytte, delvis löste (fyra syskon omtalas i samband med arvet) till sig jorden i Hammarby, och åbo efter honom var sonen Jakob, till omkring 1620. Kusinbarn till denne var Johan Hammarin, komminister i Lagga 1661, sedan kyrkoherde därstädes samt kontraktsprost, död 1701, som på tinget 1680 uppbjöd egen arvejord i hemmanet »mitt i byn». Bonde i gården hade då varit Hammarins bror, Mickel Hansson, omkring 1650-70; en annan bror, Hans Hansson, kallas borgare i Uppsala och en syster hette Brita; modern, Anna Andersdotter, var 1649 nybliven änka efter Hans Olofsson, bonde efter ovannämnde Jakob. Den sista med släktnamnet var hustru Anna Simonsdotter, som dog 1796, 80 år. Hon präntade till namnteckning initialerna A S D. En fostersondotters sonson till henne var hemmansägaren härstädes Johan Jansson, som dog 1942, 90 år.

En händelse på 1600-talet framgår av en anteckning i »Folk och boskaps Längd af Weddöö Sochn skrefwen Anno 1635»: »Av Hammarby är desse fyre efterskrevne husarme vordne nästförledne höst genom vådeld», nämligen Olof Persson, Lars Jonsson, Hans Olsson och Per Olsson, varjämte det uppges, att de blivit »foderlöse». De uppräknade namnen ger vid handen, att endast byns västligaste gård undslapp olyckan.

Intressant att se är att kartan 1641 visar avloppsdiket mellan backarna väster om byn med samma vindlande lopp som nu – ett fornminne alltså även det, om man så vill.

För Hammarby upptar längden 1611 en Hans Torsson, om vilken det 1615 heter att han drev »köpmanshandel». Hur det gick med den lanthandeln vet vi inte (1627 finns en Hans Torsson i Elmsta), men om en krog härstädes har handlingarna en del år senare några upplysningar. Denna hade upprättats av Jakob Simson (Simonsson), som enligt kyrkoherdens klagan 1678 synnerligast om söndagarna höll »öl och brännvins säljande, församlingen till stor förargelse». Han förpliktades att genast bege sig till bolbyn igen, och så framt han bleve påkommen med någon vidare hantering i krogen skulle husen vara förfallna till de fattiga. Vidare bötade han för sabbatsbrott 40 mark och för krögeri utan tillstånd 3 mark. Effekten tycks emellertid ha blivit klen, ty 1680 angav gästgivaren Nils Eriksson i Toftinge »Jakob Simson i ett torp på Hammarby ägor vid ändan av Ortalaviken att han med ölförsäljning förolämpade honom i hans näring». Det ålades Jakob att sluta upp med, vid äventyr att bli avhyst från sin på platsen uppförda byggnad. Icke för ty omtalas »Jakob Simsons krog i Rumpbacken» – Rumpängen heter än i dag ängen söder om Hammarbyviken – fortfarande 1681. (Det var alltså bara något gammalt på ägorna här omkring som gick igen när i saköreslängden 1841 antecknades: »Änkan Lemon på Hammarby ägor. Tredje resan olovlig brännvinsutminutering på helgdag. Böter 43:16 riksdaler banko.» Och när man i länets folkhögskolas styrelseprotokoll för den 2 november 1882 införde: »Av flera talande skäl ansåg sig styrelsen nödsakad att utfärda ett bestämt förbud för folkhögskolans elever att besöka änkan Fredrika Strömbergs utskänkningsställe i närheten av skolan.»¹ Johanna Lemon var änka efter bysmeden i Hammarby, och hennes senare dotter Fredrika blev gift med en på sin tid ökänd slagskämpe, sjömannen Jan Erik Strömberg. I den ännu kvarstående lilla stugan där på gården öppnade sonen Gustaf, född 1859, död 1921, omkring 1885 den speceriaffär, som 1957 innehas av firman Bröderna Jorlin).

På Hammarby ägor vid »färjestaden» (Gamla Grisslehamn) fanns en annan krog, efter vilken namnet Krogarhagen lever kvar. Gästgivare och krögare var 1663 Erik Jönsson, 1668 död genom drunkning, sedan Erik Olofsson, vars änka Karin Siffersdotter 1671 krävde en rad väddöbönder på pengar, som de var skyldiga hennes salige man, och efter honom Olof Johansson. Åren 1679 och 1681 hette krögaren Olof Mattsson (bomärke en treudd), men senare sägs att inspektoren (fiskalen Georg Rimmius tillsattes genom kungl, brev av den 6 maj 1682 för att övervaka färjan), som han kallades, eller postmästaren (Rimmius fick 1686 jämväl sådant uppdrag) här stod även för »tjänsten vid krogen», så åtminstone Abraham Alm 1699. Om uppförandet av krogen eller gästgivargården finns uppgifterna, att väddöborna 1651 lovade »stugutimber till krogen» och det följande året hjälp till dess »fortsättning». Uppsättningen ombesörjdes av bruksarrendatorerna bröderna van der Hagen. som övertagit postföringen, till en kostnad för »upphuggning och innandöme» av 1.873 daler 20 öre kmt, för vilken summa sedan ersättning begärdes, när det hagenska engagemanget i Väddö upphörde (domboken 1683). Ett av husen var en badstuga (d. v. s. torkstuga), bestående av ett förrum och ett innerrum, där, som det ett år omtalas, säd hade torkats. År 1704 betecknas gästgivargården såsom alldeles utgammal och bofällig, varför nybyggnad föreslogs, jämte fähus och stall kostnadsberäknad till 2.540 daler kmt. Sedan brändes alltsammans av ryssarna i augusti 1719, varvid fem här befintliga väddöborna tillhöriga postbåtar förstördes (domboken 1722).

Grisslehamn skildras 1735 av en resande (Carl Reinhold Berch) sålunda: »Det är ej annat än ett postställe och bebos av en inspektor, som drager försorg om finska postens inskeppande och den ankommandes fortskaffande till Stockholm. Väddö socken delas i 21 rotar; vilka var efter annan skola med åtta man vara tillstädes att överföra posten och njuta för var fart 9 dlr kmts avskrivning på deras utlagor.»

Den siste postmästaren vid Gamla Grisslehamn var Johan Jäfwert (död i Östhammar 1773, 73 år), som förde en över 10-årig process med ägarna av Hammarby nr 2 och 5 om en här belägen »vret med kålsäng och kryddtäppa och ett litet ängsstycke». Den långa rättegången har att uppvisa sina poänger, som kunde ge ett och annat bidrag även till postverkets kulturhistoria, men under densamma inträffade 1754, vad som i själva verket satte punkt för ortens värdighet av posthamn: »Den 20 december hände den olyckan, att elden om morgonen kl. 2 uppkommit uti Grisslehamn, förmodligen som berättas av eld, som dragit sig genom någon svag spiselmur uti den så kallade gästkammaren, varuti tvenne dagar tillförne varit främmande, vilka för köldens skull skola hava brukat nog stark eld och som vädret var ganska starkt och häftigt avbrann den stora byggningen och postinspektoren Jäfwert försattes med hustru och barn därigenom uti ett uselt tillstånd.»²

Postkontoret flyttades därefter, såsom förresten redan förut varit påtänkt, till Nya Grisslehamn.

Bönder i Hammarby 1700 i tidigare angiven ordning var:

• på nr 4 Matts Mickelsson (tjänte enligt domboken dräng i Mälby hos von Fridtz, när fadern Mickel Olsson dog 1667 och han måste hem för att sköta gården; sonen Jan Mattsson dog 1762, 90 år);

• nr 1 Lars Mickelsson (gården ännu i mansminne kallad Micklas; fadern Mickel Larsson blev tolvman 1663, då på förslag jämte honom stod Per Ersson, Elmsta nr 7, och Erik Bertilsson, Senneby nr 7, och innehade uppdraget ännu 1692; sonsonen Mickel Mickelsson dog 1801; släkten finns fortfarande i byn);

• nr 3 Johan Mickelsson (kyrkvärd 1707-14 och förmodligen även tidigare);

• nr 2 Nils Persson och Johan Nilsson (död 1730, 71 år, änkan 1740,90 år);

• nr 5 Jan Ersson (hemmanet uppbjöds 1705 handelsman Jakob Spitz i Stockholm tillhanda för en skuld av 144 daler smt); nr 3 Jakob Simonsson.

I en backstuga bodde Olof Eriksson, och båtsmän var nr 194 Erik Eriksson Hökare, 28 år, född i Väddö och antagen 1699 men död redan detta är den 26 oktober på skeppet »Göteborg» (därefter Erik Mattsson Hökare, 27 år, född i Väddö, kasserad 1713) och nr 195 Erik Larsson Bonddräng, 35 år, antagen 1689 (död 1712; under seglationen samma år var Anders Johansson Bonddräng på brigantinen »Pollux»; numret vakant följande år, med anmärkningen i rullan, att roten var utfattig och utan drängar).

År 1713 antogs Fredrik Mattsson Hökare, 18 år, född i Kristinestad i Österbotten, och som kollega hade han 1714 fått Erik Bonddräng, vilken emellertid rymde 1716. En anteckning från Karl XII:s tid är också att Lars Mickelssonss dräng i februari 1718 hade blivit soldat.

En sägen att byn före ryssåret 1719 skulle ha varit belägen på den s. k. Brännbacken vid vägen till Veda bekräftas inte av andra uppgifter.

Storskifte ägde rum i Hammarby 1767 och 1771 (skogsmarken skiftades 1779) och laga skiftet fastställdes 1840. Skiftet begärdes av Erik Ersson på 3:4 och utfördes av kommissionslantmätare Johan Markström, som, enligt vad det berättats, under förrättningen bodde hos kyrkvärden Jan Ersson på nr 5, vilken menande påstods därigenom skulle ha lyckats bekomma de bästa bitarna.

Stockholms läns folkhögskola förlades 1882 till Hammarby, där en del av hemmanet nr 4 hade inköpts. En tidigare ägare av hemmansdelen ifråga var den från socknen bördige »handelsagenten» Matts Sundqvist i Stockholm (född 1822 i Norrsund, son till tolvmannen Matts Mattsson på nr 1 därstädes och dotterson till riksdagsmannen Olof Olsson i Husinge, dräng i prästgården, sjöman och skeppsmäklare, död 1875 och begravd på Väddö kyrkogård), som i testamente skänkte 1.688 kr till tornur i kyrkan.

1 Historik av rektor Mattsson i Redogörelse för Väddö folkhögskolas läsår 1928-29

2 I:1 i kyrkoarkivet