Veda ligger mitt på Väddö, mellan Älmsta och Gamla Grisslehamn. Här spelades den första filmen in (1960) från Astrid Lindgrens bok “Alla vi barn i Bullerbyn”. Följande text är hämtad från Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Veda (och Gamla Grisslehamn)

Vid fornminnesinventeringen i Väddö 1943-44 påträffades invid Veda ett 40-tal gravkummel, vilka ger vid handen förekomsten av bebyggelse här i skogen (Veda, av ved, skog = »skogen») mitt på ön för måhända sina 1000 år tillbaka. Sedan nämns Widha bland väddöbyarna 1409 (en andel om 10 och en annan om 1 öresland upptas var för sig, vilket kanske får sättas i samband med förhållandet, att Veda-hemmanen före den allmänna jordrevningen i Väddö 1585 var av olika öretal, mot senare 6 öresland vardera: nr 2 1566 således 4 öresland 20 penningland; ett visst fog kan alltså finnas för antagandet, att gårdarna redan i början av 1400-talet var två). På 1550-talet hette bönderna här Håkan Larsson på nr 1 och Matts Persson på nr 2.

Veda tycks således tidigt ha varit egen by, men grannarna i det intilliggande Sund höll länge fast vid ett annat påstående. Vid en häradssyn mellan byarna 1571 kunde de, uppges det, till och med »visa med god skäl att benämnda Weda hade av ålder legat under Sund som torpställe»- Tyvärr får vi inte veta något närmare om dessa skäl, men äldre tiders i många fall obestämda ägogränsförhållanden speglas i det citerade brevets uppgift, att »där icke fanns rå eller rör» mellan byarna. Emellertid samsades man om »Sanviksvägen» till råvägg, d v s- rågång »dock med besked att wedingar skole behålla alla sina ängar och rödjer som de nu hava». Och dessa var närvarande vid den annandagpingst det anförda året ingångna förlikningen: häradshövding Jakob Bagge, häradsdomare Olof Ravalsson i Elmsta, Erik Larsson i (Väster)Näs, länsman Elof (Olsson) i Senneby och ytterligare fyra andra Senneby-bönder: Nils Andersson, Olof Larsson, Hans Olofsson och Jan Mattsson.

De två vedabönderna denna tid hette Håkan och Lasse Persson. År 1600 var Olof Håkansson och Erik Persson bönder i Veda.

Veda ligger ju vid vägen till Gamla Grisslehamn, och de till senare tid kvarvarande obetydliga resterna av postbryggorna där nere har varit att se ute på udden på Veda mark. Redan på 1500-talet finner man vedabönderna omtalta som fiskare, säkert just vid Grisslehamn; en liten fiskeskildring från Gamla Grisslehamn finns förresten från 1712. Uppsalaprofessorn Lars Roberg (1664 – 1742) reste midsommarveckan detta år i sällskap med några ungdomar till Väddö, där han bodde i prästgården och hörde prosten Hilleström berätta om bl. a. undervattensklippor i havet, på vilka fiskarena lade ut sina strömmingsskötar och som de kallade »lägen» (de s. k. Lejena); en dag for han så preparerad med kunskap till Grisslehamn och såg skötarna läggas och följde morgonen därpå »kl. 4 vid pass, ty ur var (fanns) intet i Grisslehamn» även med och tog upp bragden, men fångsten blev inte stor. En säl, som de såg vältra sig, hade ätit strömming av deras garn, så att endast huvudena satt kvar, och, resumerar Roberg, »denne barbarske sjörövaren gör ofta sådan skada».¹ Det fiske, som bönderna bedrev vid Gamla Grissle­hamn, liksom vid de övriga små fiskelägena på väddökusten, var nog länge av en viss kollektiv struktur, så till vida att vart byalag nöjde sig med en gemensam fiskarstuga etc. Matts Mattsson på Veda 2:2 hade vid bouppteckning efter hustrun 1802 1/4 i en skötbåt och en bod och l/6 i en stuga, och för båtsman Hammarlund i Hammarby uppges ungefär samtidigt ett likartat antal andelar. Bebyggelsen var alltså föga omfattande, och traditionen har utpekat den äldsta vid Gamla Grisslehamn befintliga stugan (f. d. Matts Erssons i Hammarby) såsom »hammarbybornas fiskarstuga».

Veda hade också i övrigt alltid nära beröring med Gamla Grisslehamn, och 1727 bestämdes att bönderna i Veda jämte de i Hammarby och Senneby vid ankomsten av »expresser» skulle vara skyldiga att för deras vidare befordran infinna sig på gästgivarens kallelse, »eftersom de närmast intill Krogen berättas vara belägna». Tidigare hade efter postföringens ordnande 1685 ålagts »Senneby, Hammarby och Weda med söder- och norrsundsboerne» att de skulle »hjälpa dem vägfarande med skjuts ifrån Grisslehamb till gästgivaregården Toftinge, för betalning och vedergällning» (det var alltså dessa byars s.k. hållskjuts). Ur Gamla Grisslehamns historia kan också berättas följande för ålandsfärdernas vedermödor belysande episod från 1689, även om den mera gäller Väddö i allmänhet än särskilt Veda:

Alltså var det så att en rota väddöbönder hade lämnat Grisslehamn med en postbåt den 3 januari. Men de blev den gången så länge borta, att man till sist måste tro att de hade förolyckats. Inte förrän den 2 februari kl. 10 på kvällen kom de efter en månadslång bortovaro i land vid Grisslehamn. De hade då varit observerade ute på havet, och postmästaren (Rimmius, tillika länsman i Väddö och Häverö, vartill fullmakt utfärdats åt honom. som var »uti Grisslehamb boende» av landshövdingen den 20 april 1686) hade låtit göra upp eld på ett berg för att vägleda dem genom vintermörkret. Orsaken till det långa dröjsmålet var drivis, och bl.a. hade de i 14 dagar blivit uppehållna på Signilskär.

Anmärkningsvärt livligt torde det vid vissa tillfällen ha tett sig, här nere vid »färjestaden». Länge mindes man väl i Väddö den »Ryske Store legations» genomdragande i april 1662. Då hade ett väldigt uppbåd av skjutsfolk, hästar och vagnar skett, men de sistnämnda fick man aldrig tillbaka, såsom befinns av protokollet vid den sent omsider 1665 hållna rannsakningen om »den skada några lidit» vid utförandet av ifrågavarande transport. Där förtecknas 19 bönder i Väddö, vilka hade förlorat sina vagnar, värderade till 3 1/3 daler stycket, vartill kom ett sto, värt 8 daler, som Matts Eriksson på Edeby nr 1 hade mist. Vidare heter det att »allmogen i Väddö och Häverö socknar skjutsat med 232 hästar ifrån Grisslehamn till Estuna å 2 3/4 mil, gör tillhopa 638 enkla milar å 6 öre smt, 119: 20».

Trots att man kanske tycker numera, att Veda ligger en smula avsides, fanns här förr både skräddare och skomakare. Så imponerande låter ju inte reklamen för dem i 1613 års besvärslängd. Där meddelas om Erik skomakare i Veda, att han som blivit skriven för fullgod gärningskarl (d. v. s. hantverkare) blott var en lös dräng, och om hans samtida Jan skräddare upplyses, att han var en sjuklig man, som inte »mera kunde bruka stt ämbete för sin svaga syns skull».

Kanske bodde dessa hantverkare i »torpet Skytia under Veda» (domboken 1686) eller Skytietorp, varest mantalslängden 1680 upptar Per skräddare och Erik Eriksson. Den senare tycks ha varit något slags förman vid posttransporterna över havet, enligt »försvarsbrev» eller fullmakt 1674 (hustrun hette Karin och dödboken har uppgiften att en hustru Karin i Skyttia dog 1727, 87 år). Skyttvreten och Skyttbäcken finns söderut mot Senneby, och på den förstnämnda platsen påträffas några grundrester efter en bortglömd bebyggelse. Ifall en gång Skytia-folket hade sin hemvist här, så var det emellertid inte så vid sidan av allfarvägen, som vi nu uppfattar det. En gammal väg, säkert rätt mycket använd framför allt som vinterväg, ledde nämligen förbi i skogskanten.²

Veda bestod 1641 av två bondgårdar, bägge byggda söder om byvägen och ”lika stora uti åker och äng”. Åkern utgjordes av Östergärdet och Västergärdet, om 2 3/4 resp. 6 tunnors utsäde. Sin skvalta hade byn vid den lilla ränniln från Marsjön till Sandviken. Storskifteskartan 1770 visar Måstorpet (Mosstorpet) söder om Mossen.

Bönder var 1700 Olof Eriksson och Lars Eriksson

Av i socknens offentliga liv mera framträdande personer finns egentligen blott en enda vedabo att nämna: riksdagsmannen Erik Hansson.

Erik Hansson var född 1773 och son till kyrkvärden Hans Mattsson i Ortalalund (född 1733, död 1807, enligt namnlängden sonsons dotterson till 1600-talsriksdagsmannen Hans Andersson) och Margareta Andersdotter. Han gifte sig 1796 med Brita Andersdotter, med vilken han bekom 1/4mantal Elmnsta nr 7. Hustrun dog emellertid 1804 av en »mattande sjukdom», blott 26-årig (bouppteckningen ger en inblick i en ung, tydligen rätt välförsedd väddöhustrus garderob denna tid, bl. a. fanns 12 st. »qvinskjortlar», 9 dito tröjor, 4 livstycken, 8 förkläden, 6 mössor med band och 3 utan), varpå han följande år gifte om sig med Marlena Olsdotter, vars föräldrar hade varit bondfolk på Elmsta nr 4. År 1805 köpte han och hustrun ¼ mantal i Veda (2:3) för 694 rdr 31 skilling 4 runstycken i riksgäldssedlar. Åter änkling, då hustrun, endast 27 år, blev ett av offren för den epidemiska fältsjukan 1809, beträdde han för tredje gången giljarstråten och äktade 21-åriga pigan Brita Jansdotter från Hammarby nr 4. Han var 1809 – 13 kyrkvärd, 1820 – 24 tolvman och vid 1823 års riksdag ombud för Väddö och Häverö skeppslag. På »frivillig och öppen auktion» den 14 juni 1825 inropade han för 2.062 rdr i riksgäldssedlar avlidne Anders Janssons hemman i Västernäs (3:2), den länge s. k. Jerk Hansgården, som han 1842 överlät på sonen Jan, född 1820, medan han själv bodde i gården som laga- eller fördelsman; men alltid, tycks det av handlingarna att döma, ha varit noga med att en erinran om att riksdagsmannaskapet kom med i titeln. Hemmanet i Veda hade övertagits av sonen Olof, född 1807, som fick till efterträdare sonen Erik, född 1831, död 1908, även skeppare, i vilken egenskap han på 1860-talet förde skonaren »Olsander», som de yngre bröderna Anders och Olof hade byggt på Rumpbackudden vid Elmsta, och på äldre dagar fiskare vid Gamla Grisslehamn.

Erik Hansson, som var en smula skrivkunnig och under sin krafts dagar utförde en del legala förrättningar, dog den 4 mars 1856, 83 år 1 månad 15 dagar.

Utom ryssbranden 1719 kan bland dystra vedaminnen nämnas fältsjukan 1809, då man i den lilla byn räknade inte mindre än 11 lik, därav sju i angivna farsot.

De döda var utom nämnda hustru Marlena, som dog den 11 augusti: den 11 mars Erik Eriksson, 68 år, av ålderdom, 22 maj änkan Karin Ersdotter, 64 år, fältsjuka, 25 maj hustru Margareta Jansdotter, 42 år, fältsjuka, 1 juni Olof Eriksson, 1 mån., »barn-sjukdom», 3 juni Jan Ersson, 16 år, fältsjuka, 5 juni hustru Anna Ersdotter, 70 år, lungsot, 14 juni änkan Brita Ersdotter, 71 år, fältsjuka, 4 juli Olof Ersson, 53 år, rödfeber, 15 juli Olof Mattsson, 22 år, fältsjuka, 18 juli Lisa Olsdotter, 9 mån., fältsjuka.

Fältsjukan hade inkommit i socknen med en finländska, Elisabet Mattsdotter, som dog den 6 mars. Värst härjade sjukdomen under maj och juni med 26 resp. 14 fall, och tillsammans skördade epidemin i Väddö fram till den 1 september, då sista fallet inträffade, 63 dödsoffer. På de olika byarna fördelade sig dödsfallen sålunda: Elmsta 10, Gåsvik 7, Veda 7, Husinge 5, Semmersby, Östernäs och Söderfjäll vardera 4, Ortala och Tomta vardera 3, Västernäs, Hammarby, Toftinge och Massum vardera 2 och bruket, Senneby, Södersund, Backa, Edeby och Björholma vardera ett fall samt därtill en finländska och en åländska med ej närmare angiven bostad. De döda fördelade sig ungefär lika på män och kvinnor, och de huvudsakligen drabbade åldrarna var 20 – 50 år. Om utbredningen av farsoten i övrigt, d. v. s. i den mån den inte var av dödlig påföljd, är ingenting känt.³

Det stannade dock inte bara vid fältsjukan, även rödfeber var gängse, och sammanlagt upptar församlingens dödbok detta år inte mindre än 218 dödsfall, av dem fyra flyktingar från Finland eller Åland, men alla övriga väddöbor – i sanning ett liemannens skördeår i Väddö som inget annat vi är närmare underrättade om. Ytterligare några siffror kan ge en föreställning om hemsökelsen: för den 19 maj inskrevs i dödboken 8 avlidna, den 20 1, den 23 2, den 25 1, den 26 5 och den 28 8. Däremot var års siffran för Väddö 1802 62, och 1810 hade den gått ned till 55. Om det svåra året erinras ännu 1812 i en klagoskrift från Väddö, däri det heter, att »en svår fältsjuka inkom 1809 i socknen under den då varande starka inkvarteringen och medtog mycket folk», varför de nu omöjligen kunde bestrida postförseln.

1 Handskrift, D 61, i UB. Tryckt i Lychnos 1950-51

2 Vintervägen i fråga finns utmärkt på vägkartan över länet i Vägvisare av Gyllenborg 1772.

3 I sin ämbetesberättelse för 1809 säger provinsialläkaren i distriktet. G. Lunell i Norrtälje, att sjukdomen utbredde sig från Väddö och Häverö. Trångboddheten i samband med krigsfolkets inkvartering gav den en ökad frekvens. Symtomerna var bl a en häftig värk i baknacken och buksmärtor. Lunell kallar sjukdomen ur läkarsynpunkt ”ganska lömsk”, ty ögonskenligt svårare angripa patienter kunde tillfriskna, medan andra med mindre utpräglade sjukdomstecken dog.