Norrsund på centrala Väddö finns nämnd från tidigt 1400-tal. Följande text är hämtad från Edvins Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Norrsund

Norr- och Södersund nämns som skilda byar 1409, men sedan heter det länge efteråt blott Sund, såsom 1493 (Olof Larsson och Clemens Joansson i S.), 1516 (Bengt i S.), och 1542 (Bengt i Sunde och Joan Persson i Sund). Om de bägge byarnas gemensamma ursprung bärs också möjligen vittne av de omständigheterna, att de hade samägande oskiftad skog ännu 1680 (domboken), att Bagghagen (havsskiftet öster om Sandviken) var bägge byarnas »tillhopaägande äng» 1742 och att Norrsund ända fram till storskiftet 1769 hade s. k. urfjällar insprängda i Södersunds ägor utefter Storfjärden. Vad Norrsund beträffar tycks uppgifterna från 1409 ge vid handen, att byn då bestod av två gårdar (vid räfsten detta år reducerades nämligen till kronan dels 6 öresland 6 pen­ningland Norra Sundae, dels 10 öresland 6 penningland därsam­mastädes; i senare tid har hela byn räknats till 16 öresland). År 1557 var gårdarna med sina åboar följande fyra, nämnda i den ordning de förekommer i de äldsta jordeböckerna: Olof Anders­son (nr 2), Matts Bengtsson (nr 1), Mårten Persson (nr 3) och Per Jonsson (nr 4), varvid dock de två första namnen inte är säkra, delvis beroende på att jordeboken är skadad.

År 1600 hette grannarna i Norrsund (efter hemmansnummer 1-4): Anders Mattsson, Per Jonsson, Erik Clemetsson och Per Olofsson; och 1700: Matts Andersson, Olof Nilsson, Lars Anders­son, vars far Anders Clemetsson även bodde i gården, som han innehaft omkring 1680-97, Anders Olofsson och Olof Andersson, de bägge sistnämnda på nr 4. Båtsman var 1700 Per Eriksson Berg, 30 år, antagen 1694 (död den 22 oktober 1700 på skeppet »Göteborg», varefter i hans ställe antogs 19-årige Anders Matts­son Berg, född i Väddö, 1706 och 1708 på nyenska eskadern, och efter vakans 1711 Erik Mickelsson Kil, 1712-13 på brigantinen »Pollux») .

Gårdarna i byn låg på 1600-talet enligt 1641 års karta över byn tre i rad vid landsvägen: Södergården (nr 4), Mellangården (nr 3) och Norrgården (nr 2), samt en Östergården, vid byvägen på nu Gust. Petterssons gårdstomt (nr 1). Sistnämnda gård kallas i längden 1626 Nordanbergs (norr om berget), och enär denna tid bönderna på nr 1 och 3 bägge hette Nils Olofsson, kallades den förstnämnde Nils i Berget (längden 1627), som låter oss förstå den dåtida belägenheten i terrängen. Ett annat mot nu olikartat förhållande visar också en karta från 1700-talet, nämligen väg­förbindelse med Elmsta med bro över vattendraget söder om Lill­fjärden (den muntliga traditionen från tiden före kanalens till­komst talar om en gångväg, därvid man tog sig över på de nedan­för Kaplansbacken utsatta katsorna).

Här och var i de gamla papperen hittar man uppgifter om norrsundsborna och hur de hade det under seklernas lopp.

På nr 1 var Nils Olofsson bonde 1610 och sägs ha »tagit öde­hemman». (Det är väl samme Nils Olsson i Norrsund, om vilken det av ett dombrev 1607 är känt, att han hade tre bröder, Staffan, »Cronones båtsman», Lars, borgare i Stockholm, »norreför stad» och Erik, bosatt i Västernäs, där samtliga haft någon jord.) Det gick nog inte så lätt att arbeta upp sig, ty 1613 kallas han utfat­tig och husarm och står på rest för sitt uttaxerade bidrag till Älvsborgs lösen. Denna skatt hade Per Jonsson i Norrgården hel­ler inte orkat med. År 1667 uppbjöds Olof Nilssons (nr 2) och Erik Perssons (nr 3) hemman för »resterande utlagor till Ortala bruk och arrendatorerna von der Hagen», det förstnämnda för en summa av 92 daler och det senare 101 daler 24 öre kmt. Johan Mickelsson (död 1681), som 1672 hade köpt Norrgården för 809 daler 24 öre kmt, var utom tolvman även kyrkvärd (domboken 1679) en av de få i Väddö före 1700, som vi känner till namnet. De svåra tiderna till följd av missväxten 1696-97 kommer till synes i en anteckning sistnämnda år om uppbud på tinget av An­ders Mattssons och Anders Clemetssons hemman i Norrsund (det sistnämnda av innehavarens far Clemet Ersson löst ur det ovan omtalta skattefallet från Hagen, med beviljad fasta 1676) »Kungl. Maj:t och Cronan tillhanda för utlagors rest». År 1701 på höst­tinget heter det: »Blev det halva skattehemmanet i Norrsund, som Anders Clemetsson åbott och försuttit i skattefall, beståendes av 4 öresland 8 penningland, värderat till 50 daler kmt öreslandet, helst som husen äro förfallna och skogen uthuggen.»

Norrsund nr 1 hade under Karl XII:s tid blivit frälse i vederlag för fordringar på kronan, vilka övertagits av sedermera friherren och presidenten Gabriel Stjerncrona, grundaren av Broby gård i Söderbykarl (enligt 1716 års jordebok hade i förevarande krigs­tid denne herre i förpantning eller vederlag inom Väddö förskri­vits räntan av tillsammans 10 ½ mantal, utom hemman i Stabby och Råda, samt av Gåsviks kvarn). I besittning även av själva det 1719 brända hemmanet sålde han detta för 150 daler kmt till inspektoren Johan Alm (från 1717 efter fadern Abraham Alm postmästare vid Gamla Grisslehamn och 1708-20 kronolänsman i skeppslaget, död 1744, 59 år). Alm bodde här under tiden kro­gen låg ruinerad efter ryssbranden, varefter han sålde hemmanet till Per Persson, efter vars död det 1734 kom till länsmannen Jakob Krok (länsmansfullmakt den 24 mars 1720, gift 1721 med Elsa Alm och 1722-34 skriven på Edeby nr 7; hustrun bodde efter mannens död 1737 kvar i Norrsund, sägs 1742 vara »fattig med många små barn» och står i kyrkräkenskaperna, där hon kallas madame Krok, under en lång följd av år med fattigunder­stöd, så 1771 för sig och sin »sjuka och eländiga dotter Elsa» 16 daler; hon dog 1774, 78 år; den nämnda dottern Elsa hade avlidit i kopporna 1771, 44 år, den äldre systern, Brita Elisabet, vilken också levde ogift kvar i Norrsund, dog 1778, 54 år). Arren­dator åt änkan Krok var några år Johan Johansson på Hammarby nr 5, som beskylltes för att under denna tid bl. a. alldeles ha ut­huggit skogen och låtit humlegården förfalla, och i gården bodde samtidigt Johan Jäfwert, som var bokhållare vid Gåsviks m. fl. då i gång varande gruvor i Väddö, tills han 1745 blev postmästare vid Gamla Grisslehamn. Länsman Kroks arvingar överlät sist­nämnda år för 1.200 daler kmt hemmanet till en Sophia Kypert, som i sin tur sålde det till sockenskomakaren Jan Persson i Sen­neby 1747. Från denne kom det 1749 för en köpesumma av 1.020 daler smt (1 daler smt=3 daler kmt) till kronolänsmannen Berge (Börje) Forsman och dess k. hustru Elisabet Hedvig Reetz (tidigare hade Forsman varit bosatt i Ströja).

Forsman dog 60-årig den 15 mars 1760, efterlämnande änka och sex barn, av vilka Fredrik (Friedrich), död 1819, 80 år, fick länsmanssysslan efter fadern och övertog gården. En annan son, Nils Henrik, som kallas konstnär och bildhuggare, avled i Norr­sund 1781 av »lungsot», 40 år, varvid bland kvarlåtenskapen antecknades bildhuggarverktyg och en blå syrtut. Han erhöll 1772 för ett fodral till en av sockenbudskalkarna 16 skilling banko. Enligt bouppteckningen 1761 var gården försedd med försvarlig åbyggnad och åkern väl hävdad; nämnas kan ju också att man här höll getter, varav fanns 8 gamla och 5 unga. På gården fanns 1796 4 hästar, ett sto, 7 kor, 5 kvigor, en större och en mindre tjurkalv, 15 får, 4 gamla och 3 unga svin; och mangårdsbyggna­den utgjordes enligt besiktning 1817 av en »caractärsbyggnad med 6 rum i gott stånd». Hemmanets avkastning beräknades så­lunda: gav i skörd 36 tunnor, hälften råg och hälften korn, á 8 rdr 24 skilling = 306 rdr; vinterfödde 5 kor, som vardera avkas­tade 10 rdr = 50 rdr; skogen gav 18 rdr; summa inkomst 374 rdr. Omkostnader: utsäde (6 tunnor) och brukning 133: 16; utskylder 59:24:9; prästerskapet 12; båtsman 14; salpetersjudaren 1: 16; de fattiga årligen 2; summa 222 rdr 8 skilling 9 runstycken. Be­hållningen skulle således ha blivit i runt tal 152 rdr. Men som förr oftast var fallet pressades hemmanet av dryga undantags­förmåner, den tidens bondepension. Således hade förre länsman­nen Forsman i årligt laga förbehållit sig 3 tunnor råg, ½ tunna vete, 4 lass hö, 2 tjog råghalm och ett tjog kornhalm, av ett värde tillhopa av 66 rdr, och till änkan Maria Mattsdotter skulle utgå 2 tunnor råg, 2 tunnor korn och ett lass hö, till ett värde av 39 rdr. Detta gjorde att hemmanet utan lagan värderades till 2.245 rdr men med till blott 780.

Eftersom vi nämnt om länsman Alm kanske det kan intressera sentida väddöbor att läsa om den ordning han ville se iakttagen av sockenborna. Så här fick han det bestämt på tinget Poltava­året 1709 (då enligt mantalslängden bosatt i Elmsta):

»Såsom länsmannen välaktad Johan Alm klagar, det allmogen skulle understå sig till den straffbara olydno och intet vid pålys­ningar av predikstolen infinna sig i socknestuvan eller förtöva kvar på kyrkovallen, när han på ämbetets vägnar har något att föredraga och dem befalla, så fant tingsrätten på berörda läns­mans anhållan för skäligt, att vid 1 daler silverm:t åtvarna var och en, det de hädanefter för slik ovarsamhet taga sig till vara, skolandes den till samma plikt vara förfallen, som än mindre för­dristar sig att utan orsak, bevisligit hinder och förfall begiva sig ifrån kyrkan förr än han avhört vad berörda länsman har att på­minna och kungöra.»

Från Fredrik Forsmans tjänstetid kan också en episod anföras. Han skulle ha infunnit sig på en till den 29 november 1789 ut­lyst stämma i sockenstugan, där det var meningen att han skulle vara föredragande i vissa aktuella vägfrågor (det gällde istånd­sättande av sockenvägen från Fjällström till kyrkan och från Sunds grind till Bagghus), men, som det meddelas i protokollet för nästa stämma, så hade överläggningarna måst uppskjutas. Herr kronolänsmannen hade nämligen i brev gett ordföranden tillkänna, »att han hade ordres att vara nere vid Grisslehamns postcontoir för att avvakta konungens höga ankomst, för vilken orsak han inte kunde infinna sig».

Det var Gustaf III, som for denna väg hem från 1789 års fält­tåg i Finland. Efter en stormig överresa anlände han hit på kväl­len den 30 och kom till Stockholm natten mellan den 1 och 2. Även bortresan – den 3 juni – hade gått över Grisslehamn, då förmodligen någon likartad uppvaktning förekom, men om den gode kronolänsmannen alltså kanske varit med förr, så får vi nog i alla fall tänka oss, att han kände sig både viktig och nervös inför kunglighetens ankomst och inne i krogstugan tillsammans med postmästare Westerman (Carl Fredrik W. var postmästare här 1780-92) tog sig en och annan styrkare, medan man i no­vemberblåsten väntade och spanade.

Efter länsman Forsman ägdes Norrsund nr 1 först av tolvman­nen Matts Andersson (hit 1808 från Ortala nr 3, död 1816) och därefter av sonen, kyrkvärden och tolvmannen Matts Mattsson, en av de trägna kunderna på änkan Lemons krog i Hammarby. Denne sålde 1843 hemmanet jämte ¼ nr 3 för 5.000 rdr till Jan Andersson från Söderbykarl. Näste ägare blev 1851 tolvmannen Anders Mattson i Ortalalund, som i några år till arrendator hade läraren vid den då nyinrättade Centralskolan Gustaf Sandelin, men det övertogs 1856 av den i socknens offentliga liv under en lång räcka av år mycket verksamme Per Persson, född i Stabby 1832, 1882-96 ledamot av riksdagens andra kammare, död 1905,­ gift med Anders Mattssons dotter Brita Katarina.

Nr 3 köptes 1849 av “Vilhelm Govenius, den tiden en ung, smart lanthandlare, sedermera patron på Ortala bruk, som flyttade går­den till dess nuvarande plats invid kanalbron. Senare ägare var sjökapten C. M. Wiklund från Rörvik, död 1899. Govenius’ upp­trädande och minne i Väddö återkommer i ett annat sammanhang; när han flyttade sin gård i Norrsund, som redan före laga skiftet flyttats till ny tomt på andra sidan byvägen mitt emot nr 1 (bykarta 1817, ritad av Kammacher, visar ännu den ursprung­liga gårdstomten vid landsvägen, där den utgjordes av en ihop­trängd remsa mellan nr 2 och 4), var emellertid med tanke på den av honom bedrivna handelsrörelsen. Då gällande bestäm­melse var, att lanthandel ej fick anläggas inom 3 mils avstånd från stad (upphävdes 1864), måste, har det berättats, belägen­heten utväljas på denna låga och då sumpiga plats invid kanten av den förbjudna räjongen. Efter Govenius drevs affären bl. a. av Wäddö-Norrsunds handelsaktiebolag, för vilket bolagsord­ning, som stipulerade ett minimikapital av 30.000 kr, fastställdes den 28 december 1872, fram mot sekelskiftet.

Laga skiftet i Norrsund fastställdes 1840.