Husinge finns med i skrifter från tidigt 1500-tal. Följande text är hämtad ur Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Husinge

Sigge i Husinge nämns 1505 och 1519. En son till honom var säkert den Jon Siggesson, som 1557 innehade hemmanet nr 2 och levde ännu 1566, och här skulle vi således kunna konstruera fram en av de allra längst tillbaka i tiden gående ägarelängderna för en gård i Väddö. Är 1557 var bönderna i Husinge dessa sex, efter den äldsta ordningen dem emellan i byn uppräknade: Jon Siggesson (på nr 2), Erik Olsson och Nils Gunnarsson (dessa hemman sedan sammanslagna till nr 1), Staffan Olsson (eller Galle, så i tiondelängderna på 1560-talet, nr 3), Per Olsson (nr 4) och Jöns Olsson (nr 5).

Av de uppräknade tillhörde Nils Gunnarsson den s. k. Matts Gunnarssonsätten från Roslagsbro. Stamfadern Gunnar ägde jord bl. a. i Husinge och Gåsvik, där sönerna Nils och Olof ärvde var sitt hemman. Brodern Matts, efter vilken släkten fått sin vanliga benämning, adlades 1581. Han blev gift med Hebbla Månsdotter Balk, med vars dotter i ett tidigare gifte, Karin Ambjörnsdotter, kyrkoherden i Väddö, herr Olof, gifte sig 1587. Även väddöprästen hörde således i viss mån till släktkretsen.¹

Hemmanet nr 2 var en tid på 1600-talet länsmansgård. Här bodde då Nils Eriksson, möjligen sonson, till den ovannämnde Jon Siggesson, företrädaren, efter vilken han nämns på hemma­net 1609, hette nämligen Erik Jonsson. Han satt redan 1610 i »nempden aff Weddö» och undertecknade tillika med de andra ledamöterna med sitt bomärke, två i varandra instjälpta »trapp­steg», detta års längd. Är 1614 och senare kallas han domare (hä­radsdomare; domboken 1617: »Fälltes Ingevald i Toftinge till 3 mark för att han i ölsmål brukade onyttig mun på domaren Nils i Husinge, när han var på huse skattning i Toftinge»). Han om­talas som länsman i Väddö 1634 (närvarande vid kyrkoinvente­ringen, domkapitlets handlingar) och innehade sysslan fortfaran­de 1643. Väddölänsmannen låg denna tid i lönehänseende bäst till bland kollegerna i Roslagen och hade enligt länsräkenskaperna 1638 till sitt underhåll 28 tunnor spannmål, medan länsman i Häverö hade blott 4. I förbigående kan nämnas, att det av en sak vid tinget 1638 framgår, att denne länsman Nils inte kunde läsa, vilket ju dock inte behövde vara så uppseendeväckande för sin tid. Däremot var han innehavare av en runstav, enligt en av forn­minnesupptecknaren Rhezelius, som 1635 besökte Väddö, gjord förteckning över de årskalendrar av detta slag han spårade i sock­nen. Han beskriver den av Nils i Husinge ägda såsom varande av »svärdsform».² Efter Nils Eriksson var hemmanet i jordeböcker­na länge antecknat såsom anslaget länsman i Väddö på lönen, d. v. s. räntan eller skatten därav.

År 1600 var bönderna i Husinge efter ordningen i jordeboken:

Jon Olofsson (på nr 4), Erik Andersson (nr 1), Erik Jonsson (tolvman 1586 och ännu 1604; nr 2) Matts Olsson Galle (tolvman 1586; nr 3) och Jöns Jönsson (nr 5). Matts Galle hade 1600 hem­manet skattefritt »efter han brukas för domare»; hans egenhän­digt tecknade bomärke visar ett korskrönt M. Efter honom nämns Olof Staffansson Galle, gift med Malin, som enligt en domboks­uppgift torde ha varit från Fjäll nr 2 och som levde som änka 1639, då sedan omkring 1625 Nils Olofsson var bonde. Mickel Jönsson i Husinge (på nr 5) sägs 1613 stå på rest med 8 daler av uttaxeringen för Älvsborgs lösen; i 1619 års längd uppges sam­me Mickel vara husarm på ödehemman.

Kartan 1641 visar byn bestående av fem gårdar.

Någon har sagt att den svenske bondens huvudsakliga sam­hällsuppgift under långa århundraden var att vara skattedragan­de. Hur en Husinge- eller väddöbondes »skattesedel» vid några olika tidpunkter tedde sig framgår av följande.

Per Olsson, den nyssnämnde l500-talsbonden på Husinge nr 4, stod i jordeboken för denna årliga s. k. ränta: skattepenningar 4 öre 17 penningar, smör ½ lispund, höns 1, ägg 10, årliga hästar 4 (om innebörden av denna skattetitel, se Bil. 1, anmärkningar­na). Kronotionden av 1554 års skörd belöpte sig till en halv tunna råg.

Så förflyttar vi oss ett århundrade framåt.

Då var jordeboksräntan sedan 1621 åsatt ett fast penningvärde, det s. k. kronovärdet, som för hemmanet i Husinge, därå Per Eriksson omkring 1660 efterträddes av Erik Eriksson, slutade på tillsammans 2 daler 31 öre 12 4/5 penning smt, enligt följande: kontant 9 öre 20 penningar, ½ lispund smör 26 öre, 3 mark humle 7 öre 4 4/5 penning, 1 höna 3 öre, 10 ägg 1 öre 12 penning­ar, 4 årliga hästar 1 daler 16 öre. En för socknen gemensam »stadga» av äldre ursprung var 8 kor, 16 får, 20 gäss och 8 harar, som gjorde 14 öre per halvt mantal.

Till det anförda kom emellertid alltid extra skatter och be­villningar, som utgjorde krigets skugga över landet och vilka hade en stark benägenhet att bli beständiga. I tidigare räkenska­per antyds t. ex. om »den skatt som var pålagd när Hans Nåde (Gustaf Vasa) drog till Öregrund 1557». En extra uttaxering var hjälpskatten 1599, som för åbon på Husinge nr 4 belöpte sig till 1 dal. 16 penningar. Erik Jonsson, bonde omkring 1610-30, fick i nära halva sin tid dras med de tryckande utläggen för Älvsborgs lösen (1613-19), när var bonde skulle betala 2 rdr, var dräng 1 och var piga ½; det var på en tid när riksdalern i varuvärde mot­svarade 20 kg smör. Man kan anta, att det är skattetungan, som kommer till synes i det förhållandet, att nämnde Erik 1610 står antecknad för både dräng och piga men 1616 och 1619 har intet­dera.

Av ursprunget en speciell krigsskatt var den sedan alltid vid­hängande landtågsgärden, även kallad »stora gärden», som per halvt mantal belöpte sig till 3 daler 20 öre. Vidare hade vår bonde att för sina kreatur och tunnor utsäde erlägga de s. k. boskaps­penningarna (16352 daler 20 öre 12 penningar, 1642 sattes denna skatt till 1 daler hemmanshalvan); och ytterligare skatterubri­ker var ekekörsel, rustkammarhjälp och salpeterhjälp, tillsam­mans 1 daler 8 öre 6 penningar, samt skjutsfärdspenningar, 1 da­ler 16 öre. Betungande kändes de 1652 även Väddö pålagda dags­verkena, 3 öke- och 6 hjonedagsverken per halvt mantal till ett »nominellt» värde av 1 daler 16 öre, men vid uppbörden på orten uppsatta till 6 3/4 daler kmt eller 2 1/4 daler smt (före myntdeval­veringen 1666 6 daler kmt, domboken 1673).

Nu kommer vi till skatteuppbörden. Vanligen skedde denna i huvudsak in natura, varvid kol var en för bruket begärlig pro­dukt. Den ordinarie kolräntan finns uträknad i tabellen i slutet av boken. De stigande varupriserna hade lämnat det nyssnämnda kronovärdet bakom sig, men om vi uttrycker husingebondens skatteprestation i smör, så belöpte den sig vid angivna tid, inräk­nat mantalspenningar med 2 daler 8 öre och kronotionde, till om­kring 95 kg å 8 öre smt mot 75 kg på 1630-talet, då viss nedsätt­ning var medgiven för havsfärjans skull. Flera av åren i början av 1660-talet var klena och gav väl knappast mer än sina 16-18 tunnor i spannmålsboden. Det skulle räcka till födan, 4 á 5 per­soner stort och smått folk = 10 tunnor, utsäde, 4 tunnor, och nämnda utlagor. Därtill kom underhållet av präst, klockare, fat­tiga och båtsmän (Husinge nr 3 och 4 jämte sex bönder i Råda hade enligt 1658 års roteringsrulla att svara för en av de 21 Väddö med tillskott av Fogdö då påförda karlarna). Antalet s. k uppbud på grund av skatterestantier, exempelvis i 1667 års dombok, bär också vittnesbörd om ett under denna period i vissa situationer överväldigande skattetryck, möjligen skärpt därav, att grevskaps­fogdarna gick hårdare fram i sin indrivning än kronan.³

Det skatteklimat, som kännetecknade början av 1700-talet var av sina kända orsaker fortfarande bistert, även om inflationen under Karl XII:s sista tid inte ställde sig helt ogynnsam för bön­derna.⁴ År 1714 presterade Husinge nr 4, inräknat utgående di­rekta krigsgärder, till kronan ett smörvärde av 105 kg á 10 öre smt. År 1755 upptog härvarande bonden Erik Mattssons skatte­konto även personlig avgift, 2 daler, åboskatt, 24 öre, 5 fönster, 15 öre, 1 tobaksrökare 2 2/3 öre, husbehovsbränning, ½ daler, och det hela belöpte sig för honom i smör till 65 kg á 23 öre smt. År 1800 utgjorde bonden till kronan 70 kg á 19 skilling specie, och 1870 var pålagan för dåvarande tre delägare 85 rdr rmt eller 58 kg smör. Då tillkom också en kommunalskatt på 9 rdr. »Präst­sedlarna» gick på 25 rdr, och »båtsmans lön och utredning» kun­de beräknas till 22 rdr. År 1900 erlade de sex delägarna i Husinge nr 4 till kronan tillsammans 56,73 kr, till kommunen 44,20 och till prästerskapet 24,26; smöret gällde då 1,80.⁵

Utom besväret med trafiken över Ålands hav var även håll­skjutsen en tunga. Benämningen avsåg den reservskjutsskyldig­het, som efter viss veckoordning ålåg bönderna på kallelse från den gästgivargård, till vilken de blivit lagda. Enligt »Håll-Lista vid Nya Grisslehamn l760» hade husingarna sin tur fr. o. m. måndagen i den nionde veckan t. o. m. måndagen i den tionde. För vardera veckodagen skulle två hästar stå till förfogande. Erik Ersson, som då blivit bonde på nr 4, hade sin tur på den under perioden infallande söndagen. Enligt listan 1790 inföll Husinge tur under 16:de veckan och den följande söndagen. Anders Pers­son på nr 4 skulle då skjutsa på lördagen. Genom hela socknen gick turen på 20 veckor. Massum och Toftinge skjutsade vid Stab­by gästgivargård med överfördes 1811 efter lång klagan till Griss­lehamn, där de i alla fall hade postföringen tillika med de andra byarna. För hållskjutsen utgick lega – 1776 satt till 4 skilling per häst och mil – men passningen var besvärlig och förtjänsten slumpartad, d. v. s. ibland kom det resande och ibland inte.

Ännu en skyldighet var väghållningen sommar och vinter. En­ligt vägdelning 1789 hade Husinge att svara för en sträcka av 1.750 alnar med fyra broar på stora landsvägen, och därav kom på nr 4 274 alnar.

På tinget den 26 juni 1696 antogs till tolvman bl. a. Per Jöns­son i Husinge (bonde på nr 5 sedan omkring 1680) och »avlade den vanliga domareeden efter det nya formuläret». Hans grannar i byn var 1700 Anders Jönsson (på nr 1, död 1731, 86 år, änkan Elisabet, dog 1745, 99 år), Nils Eriksson (enligt namnlängden sonson till länsmannen, fadern, Erik Nilsson, var tolvman 1658 -70, död före 1680) och Erik Mickelsson (från Hammarby nr 4, bägge på nr 2), Matts Olofsson och Erik Mattsson (på nr 3; fort­farande enligt namnlängden kusiner av den tidigare omnämnda Galle-släkten; Erik dog 1745 i den höga åldern av 96 år), svåg­rarna Matts Eriksson och Jan Eriksson (på nr 4; Matts var son och Jan måg till företrädaren gamle Erik Eriksson, omkring 1660 -95) och unge Erik Eriksson på hälften av nr 5. Hemmansklyv­ningen hade som man ser denna tid börjat ta fart, sedan dylik 1684 medgetts intill fjärdedelen av ett helt hemman.

Vid det stora nordiska krigets utbrott hette båtsmännen här Johan Olofsson Musk (nr 209), 49 år, antagen 1683, och Matts Andersson Fager (husförhörslängden talar gamla väddödialekten och har Feger; nr 210), antagen 1696 (de bägge båtsmansnam­nen liksom i flera samtida fall givna sannolikt för att beteckna bärarnas individuella, motsatta egenskaper, nämligen »dyster, mörk», av det dialektala musk, och »glad» av fornsvenska faeg­hin). Matts Fager deltog i 1702 års flottexpedition till Viborg, bägge var på nyenska eskadern 1706, Musk även 1708. Nr 209 var vakant 1711 och besattes med Carl Larsson Berg, som de följande åren hade sin tjänstgöring på brigantinen »Pollux». Rotekamra­ten hette då Erik Larsson Fager, i Karlskrona 1713.

Musko, eller som det heter på den äldre ekonomiska kartan (1905) Moskva, kallas än i dag båtsmansstället öster om byn. Be­träffande detta namn kunde man peka på att nyssnämnda musk i sin grundbetydelse av dysterhet och fukt vore att med fog hän­föra även på själva platsen, ifall inte tydningen förvirrades av att sådana efterbildningar som t. ex. Paris och Rom påträffas som torpnamn på andra håll, och Moskow- är Moskva i gammal språk­dräkt. Här finns än i dag f. d. båtsmanstorpet nr 84 (nya num­reringen), i senare tid österbergs, medan nr 85 Fagers är rivet.

Skeppslagets ombud vid riksdagarna 1815 och 1817-18 var tolvmannen Olof Olsson på 1: 2. Här blev han bonde 1798 genom byte med sin tidigare granne, tolvmannen Matts Mattsson i Tof­tinge, där han var född. Han var gift första gången med Brita Ers­dotter, död 1818, 50 år, och gifte 1821 om sig med änkan Maria Mattsdotter från Norrsund nr 1. Hemmanet såldes 1827 till Jan Ersson från Hammarby 2: 3. Olof Olsson dog den 25 november 1835, 74 år 5 månader 24 dagar, och överlevande barn var Olof, född 1791, nybyggare på Elmsta ägor, samt tre gifta döttrar. Med något anförande har han inte betungat riksdagsprotokollen.

Om Husinge kvarn heter det i länsräkenskaperna 1750: »Berät­tas gå litet till husbehov»; men sedan i jordeböckerna: »öde se­dan 1750 enligt tingsrättens undersökning den 3 juli 1754» (åbe­ropade protokoll: borttagen samt utan all vattendräkt).

Enligt tidigare jordeböcker var kvarnen öde redan på 1600-ta­let. I 1632 års rannsakning om kvarnarna anges den tillhöra bön­derna på nr 1-4 och beskrivs vara en skvaltkvarn med vatten aven myr, malde om våren.

Spelmansgården var förr namnet på Johan Westins gård mitt i byn (5:2), och där skall ha bott en som spelte nyckelharpa, fast det är för så länge sedan att det är alldeles glömt vad han hette, Spelmans-Jan-Erik kallades efter gården bonden här i bör­jan av 1900-talet.

Laga skiftet i byn fastställdes 1849. Härvid utflyttade gårdar var dåvarande Per Janssons (1:3), Olof Anderssons (1:6), unge Erik Erssons (3:4), Erik Olssons (4:2) och Anders Olssons (4:5).

1 Matts Gunnarssons ätt av W. P-G. i Personhistorisk Tidskrift 1906, sid. 108. Hans Gillingstam meddelar i en artikel, Rasmus Ludvigssons och hans hustrurs släktförbindelser, i Släkt och Hävd 1950, en släkttavla över ättlingar av Lars i Näs (Roslagsbro), varav framgår att av Gunnarsbarnen Kerstin var gift med Anders i Elmsta, förmodligen länsmannen Anders Ols­son därstädes.

2 Afritningar och afskrifter aff Rune Stenar och Runstafwar, sign. R 550 i UB. De övriga var: en »åttakantig i svärdsform» hos Lars Nilsson, Toftinge nr 1, hos Jöns i samma by en som var »stackot (kort) och bred», hos Matts Ersson i Östernäs en som var »mycket väl skuren» trekantig, hos Hans Tolsson i Ortala en mycket gammal, en annan, en aln lång och en tvärhand bred, tunn, hos en änka i samma by och en, »krokot som en sabel», hos Erik Nilsson i Mälby.

3 Vid hösttinget nämnda år förekom sex skatterestuppbud, däremot vid t. ex. vintertinget 1658 inga.

4 Se bl. a. Historisk Tidskrift 1920, sid. 59. Men efter det svåra missväxt­året 1708 var det så illa ställt i socknen, att på sommartinget följande år inte mindre än 29 stämningar (fastighetsuppbud) förekom för utlagors rest.

5 När den s. k. magasinsgärden i slutet av 1680-talet var pålagd bönder­na till en summa av 7 daler kmt mantalet, skulle pålagan för den i texten nämnde Erik Eriksson även då ha blivit ungefär 95 kg smör. Den beräknade kvantiteten 1755 varslar om den följande starka inflationen. År 1760 stod smöret i 28 öre och 1762 i 40.