Finns nämnd i skrifter från 1400-talet.

Länk till hemsida om Edeby:
http://www.edeby-by.se/

Följande text är utdrag ur Edvins Gustavssons bok om Väddö socken.

 Om Edeby

Förste kände bonden i Edeby är en Jöns Olsson 1493. På hans tid utgjordes byn dels av Norre Edby, väl då liksom senare en utjord, densamma som i jordeböckerna kallas Norrby, dels av Södra Edby eller Söderby, som var den egentliga byn. Närmast härefter påträffas Per Jönsson i Edby 1506 och Olof Japsson (d. v. s. Jakobsson) i Hedeby 1519 samt i Edby 1542, vilket sist­nämnda år han kallas (härads) domare, och samtida med dessa torde den i historiken över Norrbyle omtalte Nils på hemmanet nr 1 ha varit. Den av denne Nils komna släkten är vi, såsom an­tyddes, väl underrättade om, och det kanske intresserar att något följa utgreningarna till olika delar av Väddö och Roslagen. 

Stamfadern, »Stubben Nils», hade alltså fem barn, Olof, som ärvde av fadern ägda 1 öresland 12 penningland jord i Husinge, Lars, som blev bonde på fädernehemmanet i Edeby, Anders, Nils, bonde i Norrbyle, och Brita, gift till Västernäs. En ungefärlig tids­bestämning kan göras därav, att Lars Nilsson är nämnd 1542 och finns med i längden 1565 men 1566 är följd av sonen Erik Lar­son. Denne hade sju syskon: Brita, Lars, Karin, Anders (»gamle blinde mannen Anders Larsson i Edby» levde 1617, då han till­dömdes ½ penningsland av brorsonen till underhåll), Matts, Ingrid, och ännu en syster, som kom till Sätra i Esterna (nu Fasterna) socken. Som arvinge till Anders nämns hustru Mar­gareta i Björholma, gift med Erik Månsson, som omkring 1630 var bonde på hemmanet nr 1 därstädes, och till Matts Erik i Pen­sarmyra. Efter Erik Larsson var hustru Dordi änka 1598; och så kommer nästa släktled: det är Erikssönerna Lasse, bonde i Edeby, Olof, vars son Matts och dennes syskon i Edeby även omtalas, Måns, klockare i Ununge, och Nils. Lasse var gift med Anna, som står som änka 1619, och jorden ärvdes av sonen Erik, vars tid som bonde sammanfaller ungefär med 30-åriga kriget.

En särställning bland hemmanen i Edeby intog nr 8 (senare trumpetarbostället) . Detta redovisas 1548 under rubrik Vedö sochnkirke Landbor: Per i Edby 4 ½ öresland jordh. Denne Per betalte i arrende till vardera prästen och kyrkan 6 öre samt hade vidare på sin skyldighetslista bl. a. 8 dagsverken och 6 lass ved. Hemmanet var, som det också heter, kyrkojord och hade någon gång under medeltiden donerats till Väddö kyrka. I samband med reformationen indrogs hemmanet från kyrkan och tycks därefter ha disponerats av förläningshavaren av Väddö, Jakob Bagge.¹ Från 1574 finns ett brev av denne bevarat, vari han säger om »någon kyrkojord liggandes i Edby», att han »unnat och efter­låtit» Per Olsson därstädes och hans barn att behålla den så länge de behagade och gjorde rätt för sig. Senare utfärdade Jo­han III den 28 juni 1588 ett överlåtelsebrev, däri besittningsrätt tillförsäkrades åbon mot en engångssumma av 10 daler samt ut­görande av vanliga årliga utskylder jämte hemmanets vidmakt­hållande (s. k. bördsförsäljning, med ärftlig besittningsrätt).

Bönder i Edeby var 1557, i bebyggelsens gamla ordning från norr till söder: på nr 1 Lasse Nilsson; nr 7 Lasse Andersson, nr 2 Måns Larsson; nr 3 Nils Olsson (tolvman 1586); nr 4 Anders Olsson; nr 8 Per Olsson; nr 5 Nils Persson; nr 6 Per Olsson.

På Edeby ägor bodde dessutom som torpare Jöns klockare (omtalas 1564-70 och gav förstnämnda år i tionde 1 ½ fjärding korn; ordningsföljden i längden placerar honom under hemmanet nr 5, alltså söder i byn). För skötbåts fiske på 1550-talet skattade bönderna på nr 1, 2, 3 (Olof Ersson 1555) och 5.

År 1600 var dessa grannar i Edeby: på nr 1 Lasse Eriksson; nr 7 Nils Larsson; nr 2 Lasse Månsson; nr 3 Erik Nilsson (tolvman 1602, åren därefter i längderna följd av Olof Eriksson, efter vil­ken Rangill var änka 1611); nr 4 Matts Andersson (tolvman 1614); nr 8 Per Andersson skinnare; nr 5 Hans Olofsson; nr 6 Erik Persson.

Kartan 1641 visar Edeby bestående av nio gårdar, som till sin belägenhet bildade kärnan för den än i dag befintliga bebyggelsen. I beskrivningen till storskifteskartan 1779 finns namnen angivna; längst i norr låg nr 1 eller Norrgården och närmast därintill nr 7 (den under Norrbyle omnämnda »näst den norresta gården» 1689), varefter i ordning medsols följde: nr 3 Mellangården, nr 2 och 5, som båda kallades Östergården, nr 6 Södergården, nr 8 kyrkhemmanet och nr 4 Västergården (även i domboken 1698). Vilken nybebyggelse den nionde gården på kartan betecknar vet vi inte: nr 4 är eljest den äldsta med två åboar, nämligen från början av 1650-talet. »Husman uti en backstuga» var 1615 Anders Hansson; som alla backstusittare förr i världen var han så gott sig göra lät sin egen mjölkleverantör och står 1627 antecknad som ägare av tre kor. Andra obesuttna på ägorna var förstnämnda år Jon Olsson, Hans Rasmusson och Clemet Spenning. Knektar och knektfolk fanns också i byn. Längden 1635 upptar en knekt vid namn Per Persson och tvenne knekthustrur, av vilka den ena hade mannen ute i »fiendeland» och den andra sin »borta mot fienden». Eljes är det ju nästan uteslutande som båtsmän väddö­borna klätt blodig skjorta, efter befolkningens 1632 beviljade önskan att få tjäna till sjöss.

Om hur edebyborna levde sitt liv i sina här uppräknade 1600-talsgårdar vet vi ju i detalj inte så mycket.

Ur domboken kan väl ett och annat inhämtas om sådant, som tog sig mera våldsamma uttryck. År 1697 (det svåra missväxt­året): »Tillstod vid rätten drängen Nils Andersson i Edeby, att han kallat länsmannen Gabriel Blom (innehavare av tjänsten 1695 -1708, f. d. ryttare vid roslagskompaniet, gift med Malin Persdotter och bosatt i Marjum) rövare, då han på ämbetets väg­nar varit anbefalld att förrätta en execution.» Nils gjorde avbön för sitt fula munbruk men kunde inte undslippa att böta 6 daler »efter Kongl. Maj:ts Nådigste förordning om executionsbetjän­ternas försvar». Allvarligare var en annan sak, som var före 1702, då unge bonden Anders Johansson (på nr 4) dömdes till hals­huggning och stegling för dråp i fyllan, varvid han med en yxa ihjälhuggit sin egen bror Lars Johansson i samma by.

År 1700 räknades 14 delägare i Edeby-byn.

På 3/4 mantal nr 3 (Nya gården 1710) hette bonden Mickel Ols­son (föräldrar bondfolket i gården Olof Persson och Karin Mic­kelsdotter; förf. har beträffande hemmansnumreringen följt den från 1834 brukade, vilket påpekas därför att tidigare alltifrån jordeboken 1700 ägarna till 2 och 3 stått omkastade), som senare blev både tolvman och riksdagsman. Han var sålunda skeppsla­gets ombud vid riksdagarna 1723, 1726-27 och 1734. Vid 1726 års riksdag invaldes han i det sexmannautskott, som bar det lätta och lekande namnet »Landt- och siö-militie-ekonomideputatio­nen» (handlade vissa försvarsfrågor). Någon mera intresserad riksdags- och utskottsledamot tycks han inte ha varit. I bonde­ståndets protokoll den 12 oktober 1726 läses: »Herredagsmannen Carl Månsson från Östergötland berättade att Michel Olufsson från Väddö uti Stockholms län, som sitter med honom i Landt- ­och siömilitieekonomideputationen sällan är där tillstädes, före­ställandes han, Carl Månsson, om inte någon annan i Michel Olufssons ställe till bemälte deputation kunde förordnas. Ståndet fann bäst att han, Michel Olufsson, först måtte höras, vad skäl han hade till sådant sitt uteblivande såsom ock varför han icke nu är tillstädes.» År 1727 påtalades att han utöver sitt pingstlov försummat sig åtminstone åtta dagar. Han försvarade sig med att han blivit uppehållen av motvind (resan till Stockholm gjordes således sjövägen); men då anfördes att man esomoftast erfarit, att oaktat han varit i staden hade han ändock icke bevistat stån­dets sammankomster, varav slöts att han nog kunnat vara till­baka förr om han hade velat. Slutet blev att ståndet pålade honom att för försummelse erlägga 6 daler kmt till fattigkassan.

Vid riksdagen 1734 inlämnade Mickel Olsson ett memorial om »en prästs tillsättande vid ett capell uti Häverö». Det gällde Singö, som detta år fick sin egen själasörjare. Han var även kyrkvärd. Död 1739, 74 år. Jordfästningen ägde rum söndagen den 1 april. Bonde efter honom var Anders Mickelsson, som dog 1767, 57 år.

Mickel Olsons grannar i byn var 1700: på nr 1 Erik Eriksson, ½ mantal, Erik Olsson, ¼; 1 och 3 Simon Erikssons änka (dotter till föregående ägare, Matts Eriksson, som var son till den tidi­gare omtalte Erik Larsson), ½ mantal; nr 2 Olof Mickelsson (död 1755, 95 år; Ol-Micksgården har ända in i vår tid varit benäm­ningen på nuvarande 2: 4) och gamle Matts Olsson (död 1720, 70 år); nr 4 Olof Mattsson, efterträdare till Lill Matts Olofsson (1687) eller rätt och slätt Lill Matts (1690), Anders Jansson och Olof Olofsson; nr 5 Anders Nilsson, måg i gården; nr 6 Anders Mickelsson (hemmanet var 1698 utan åbo, hade före missväxt­åren 1696-97 innehafts av Olof Perssons änka och Erik Matts­son); nr 7 unge Matts Olofsson; nr 8 Lars Johansson (landbo).

Edeby båtsmän benämndes 1700 nr 191 Matts Olsson Rit, 33 år, antagen 1689, nr 192 Matts Andersson Lustig, 42 år, född på Åland, antagen 1675, och nr 193 Erik Mattsson Fein (Fäjen), 39 år, antagen 1682 (deltog i viborgska expeditionen 1702, var död 1711, då det heter att änkan gick och tiggde).

Nästa uppsättning blev Nils Andersson Rit, på nyenska eska­dern 1707, Johan Mattsson Edsman, dito jämte Fein 1708, 1710 på skeppet »Göteborg», och Olof Mattsson Ålderman. Nils Rit tjänte kriget ut, efter Edsman antogs 1713 Jöns Bengtsson Fri­man, 19 år, från Huddinge, död och följd 1716 av Erik Ekman, och för roten nr 193 inskrevs 1714 16-årige Markus Olsson, som blev kallad Ungman: detta sedan för roten brukade namn var således en vitsig anspelning på denne innehavarens i förhållande till företrädaren tydligen ringa ålder; han blev i tjänst till 1753, då han som »gammal och oduglig» föreslogs till erhållande av gratial.

Med tiden hade kyrkohemmanet nu fått en ny uppgift. Hemmanet hade under de snart hundra åren sedan Johan III:s överlåtelse brukats av samma släkt, tills att dess ställning på nytt blev aktuell i samband med reduktionen och den nya försvars­ordningens eller indelningsverkets genomförande. Jorden hade skatterättsligt tillika med ett antal andra väddöhemman såsom s. k. abalinerat gods stannat i Ortalagrevens besittning efter in­dragning av hans förläning 1674. Vid den slutliga uppgörelsen reducerades emellertid även denna egendom till kronan och vid sökandet efter lämpliga boställen för krigsbefälet fästes upp­märksamheten vid f. d. kyrkhemmanet, därå Måns Persson denna tid var bonde. Löjtnanten »manhaftig» Jöns Hampn vid Roslags kompani av Livregementet till häst erhöll 1682 till boställe det dåmera s. k. kronohemmanet i Edeby, vilket han därefter inne­hade i tre år. Under hans tid var Måns fortfarande brukare av jorden, men åt den därpå följande boställsinnehavaren, l:e trum­petaren vid kompaniet Erik Manquer, var han ett år hälftenbru­kare, varefter han avflyttade till Elmsta.

Avflyttningen hade föregåtts av en del slitningar, som även hade dragits inför domstol. Löjtnant Hampn ville ha Måns avhyst 1685, varvid denne hänvisade till kungabrevet av 1588 och vad däri hade avtalats. Han vädjade till nämnden, som enhälligt vitt­nade att Måns hade hemmanet »väl och försvarligen, bland de bästa i hela byn hävdat och byggt», och kunde därjämte uppvisa »Hans Excellens högvälborne Hr Landshövdingens protectoria1» om att få bli kvarboende; men inte ens det sistnämnda var honom längre till någon hjälp, ty nu hade landshövdingen bekommit »andra ord res av högre hand». Väddörätten lät i och med detta avskriva målet såsom en sak den inte hade att befatta sig med, sedan den dock först konstaterat, att Måns blivit lovad »de 10 daler smt tillbaka, som hans förfader till Kongl. Majt. Konung Johan givit hade». Men ännu tre år senare hade Måns inga pengar bekommit, och längre har vi inte följt honom i hans mellanha­vande med kronan.

Trumpetare, som innehaft Edeby som boställe, har varit: Erik Manquer, avsked den 19 april 1700, även rusthållare i Sandika, död 1703, 46 år, och begravd i Hargs kyrka, Johan Beijerstein, som vid mönstringen vid Bredtleben i Sachsen den 3 juli 1707 hade permission till Sverige, med Anders Kuhlberg som i stället tjänstgörande, Mattias Helgieström, antagen 1709, avsked 1714, Joakim Lind, förut vid Majorens kompani, född i Stockholm 1687, förtidsavsked den 18 november 1720, Johan Ågren, tidigare vid nu efter kriget upplösta Upplands femmänningar, Mattias Hagman, som 1749 med följande bytte till sig en liknande beställ­ning vid Adelsfanan, Christian Richter, skjuten i pommerska kri­get vid Werbelow den 3 september 1760, Erik Gustaf Silverdahl, hit från Vadsbro kompani och 1770 transporterad till Livkompa­niet, Jonas Ryning, död 1776, Lars Magnus Lallerstedt, född i Ös­tergötland och östra Tollstads socken 1743, död härstädes 1813, Gottfrid Petersen, bosatt i Stockholm, avsked 1825, J. Bruden, bosatt i Stockholm, avsked 1829, och Jan Petter Öberg, också bo­satt i huvudstaden. (Åt honom var klockare Ström arrendator 1842-48). Efter Öbergs avgång indrogs bostället. Det övertogs 1870 på arrende av Erik August Sundin från Malsta, född 1840, som 1875 för 4.600 kr köpte f. d. bergbomska hemmanet (nr 7) och 1890 genom köp från kronan för 8.000 kr blev ägare även av trumpetarbostället. En proposition om att bostället skulle bli länsmansboställe i skeppslaget hade då avslagits av riksdagen 1889. Sundin, som i åtskilliga år var tolvman, dog 1919.

En tid fanns det t. o. m. två trumpetare i Edeby. Nr 7 hade under 1700-talet gått genom åtskilliga främlingshänder. Hemma­net hade legat under Ortala bruk, tillhörde på 1730-talet en fru Brita Rothoff, som 1733 erlade krogavgift, sedan kamreraren Hendrich von Brobergen i Stockholm och 1748-51 här även bo­satte livdrabanten Gustaf Liljesvärd. Från sistnämnda år ägdes och beboddes det av den nyss omtalte Mattias Hagman. Hagman dog 1756 av »håll och sting» (lunginflammation), 45 år, änkan, Anna Ersdotter, bodde kvar i byn och dog 1776, 64 år. Enligt den samtida bänkordningen hade »Cronones länsman, trumpetarne Richter och Hagman, skolmästare Wedbom och postiljon Lund­ström» sina platser i kyrkan i manssidans 19:de bänk, som för övrigt stod till »främmandes och resandes tjänst».

Om Edeby är antecknat i längden: »Samtliga åboar uti Edby äro åhr 1719 av fienden ryssen plundrade och deras hus upp­brände». Ur domboken 1721 kan citeras om 1/4 nr 4, som ägdes av Olof Olofssons omyndiga barn, att »fienden år 1719 hemmanet uppbränt och deras egendom bortplundrade». Om återuppbygg­naden efter branden heter det i samband med en fördelning och jämkning 1760, »att en del – – – vilka, sedan fienden ryssen år 1719 avbränt Edeby bys åbyggnad, på särskilda och ifrån deras tomter avskilda ställen å byns oskifto ägor sina hus uppsatt jäm­väl nyttjade sina (gamla) tomteställen inhägnade till betesha­gar», vilket vållade oreda i byn. De som på detta sätt flyttat sina tomtplatser var bönderna på nr l.

Laga skiftet i byn fastställdes 1854. På norra sidan trumpetar­gården blev nu de ursprungliga tomterna för nr 3 och 4 utrymda.

1 Jakob Bagge till Bo på Värmdö, med ett historiskt namn som amiral under Erik XIV:s tid, fick 1536 Väddö till sin »undellhållning» (brev i kyrko­arkivet). Åren 1557-60 var socknen under kronans förvaltning, men genom brev av den 17 okt. 1560 återfick Bagge densamma. I 1568 års räkenskaper står antecknat: »Haver han (prästen) ingen längd opå kyrkotienden av Wäddö socken varken Anno 67 eller 68, utan säger att Jakob Bagges hustru själv bär op tienden av bönderna och prästen får inte veta huru mycket var bonde gör i tiende.» (Att hustrun figurerar beror på att Bagge själv dessa år satt i dansk fångenskap.) Efter Bagges död 1577 var hans efterleverska, hustru Anna, förlänt med Väddö (anteckning i räkenskaperna 1578), av vilken soc­ken tillika med Häverö och Söderby hon enligt brev av den 23 dec. 1580 var tillförsäkrad »behållen tiende», d. v. s. kronans tiondeandel. Han var också häradshövding i skeppslaget, åtminstone fr. o. m. 1563 till sin död.

Baggenamnet torde leva kvar i vårt Bagghus, Rhezelius 1635: »Utmed Salt­sjön är ett hus, som de kalla Bagge hus, han hette antingen .Jon eller .Johan Bagge som begynte det huset.»

Den ene av Bagges söner hette Johan (död som ståthållare på Stockholms slott 1636), men vad han hade att beställa med Väddö vet vi inte.

Källa: Väddö Socken av Edvin Gustavsson, 1958