Gåsvik finns nämnd i skrifter från 1400-talet. Följande text kommer från Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Gåsvik

I ett bytesbrev av 1424¹ uppräknas Stakaräng i Gåsvik, Bastaboda ström och Flotte skiär. Stakarängen är än i dag namnet på skiftet intill sjön Balsaren, och Baseboda (eller Baltsarboda), som 1566 kallas torpställe under Gåsvik, igenfinns i vårt Boda.

Olof Persson i Gaasawijch nämns 1505. Ar 1557 är bönderna i Gåsvik sex till antalet, men då jordeboken är skadad, så att ett par av namnen är ovissa, tar vi dem i stället sådana de gick och stod enligt tiondelängden 1564 (i den ordning från öster till väs­ter gårdarna i byn i äldre tider var byggda): Östergården eller nr 4 Per Olsson; Södergården eller nr 5 Olof Andersson; Norrgår­den, som även kallas Storgården, eller nr 1 Anders Ingemunds­son; Mellangården eller nr 2 Clemet Olsson; Västergården (I) eller nr 6 Jöns Ersson; Västergården (II) eller nr 3 Olof Gun­narsson. Och 1600 i samma ordningsföljd uppräknade: Olof Pers­son, Olof Andersson, Erik Andersson (tolvman 1586), Erik Cle­metsson, Erik Jönsson och Per Olsson.

Olof Gunnarsson var av den från dessa trakter av Roslagen kända Matts Gunnarssons-släkten (se sid. 30). Enligt en härads­dom 1557 gjorde Gunnar i Näs, Bro socken, och Anders Ingemundsson i Gåsvik ett vänligt byte sig emellan, så att Gunnar fick behålla torpet Kåpan och Anders Baltsarboda. Jorden ifråga kal­las deras arv, och de var således släkt, fast det ej sägs hur nära. Ännu 1722, då denna dom fanns kvar och uppvistes, uppges bäg­ges arvingar besitta respektive hemman. Den Jöns i Gåsvik, som 1556 jämte länsman uppbar »Tullfisk aff Wäddöwik» var kanske samme Jöns Ersson på nr 6, vars efterleverska hustru Brita om­talas i en »Skiepslags domb» 1574. På nr 4 förekommer från 1601 Siffer Olofsson, vars släkt sedan satt på hemmanet ända inpå 1700-talet; och för nr 5 ser släktlinjen ut sålunda: Anders Olsson 1555, sonen Olof 1570, tolvman 1602, dennes son Mickel (tre brö­der omtalas), i nämnden 1610. Lars Eriksson i Storgården var häradsdomare på 1630-40-talet och uppges i ett vittnesmål 1656 vara 80 år (fadern före honom sägs samtidigt ha blivit sina 85).

Ärkestiftets herdaminne innehåller om den däri upptagne åt­tonde kyrkoherden i Husby-Skederids pastorat Ericus Michelis Gåse, att han var »född av Bondfolk i Wendels socken och Gås­vik. Hans far berättas haft 7 söner, som alle blivit präster, men vilkas namn, utom dennes, man ej med säkerhet känner».

Något Gåsvik finns ej i Vendel, där av liknande namn jorde­boken (1601) har blott Gåsebolet, äng under Örbyhus. Däremot finner man i ett par fall prästnamnet Gåse i samband med Gåsvik i Väddö. Det torde därför inte vara något för djärvt antagande att herdaminnets Vendel är misskrivning eller missuppfattning för Väddö; och sju med prästkappan från en och samma by är ju re­dan det ett ganska märkligt förhållande, som sägnen sedan bätt­rat på med att göra dem till bröder (släkt var de flera, mer eller mindre).

De sju prästerna Gåse från Gåsvik skulle alltså ha varit dessa:

1) Erik Mickelsson Gåse, kanske son till Mickel Olofsson, som omkring 1610-27 var bonde i Södergården, komminister i Knut­by på 1650-talet, kyrkoherde i Husby-Skederid 1669, »ehuru han av församlingen ansågs för gammal», död 1697 vid en uppgiven ålder av 98 år.

2) Lars Olsson Gåse, vice komminister i Norrby i Fjärdhundra 1614, kyrkoherde där 1621, död 1647.

3) Erik Eriksson Gåse, kyrkoherde i Spånga 1631, död 1647. Enligt domboken bror till Jakob Eriksson i Mellangården.

4) Clemet, bror till föregående (domboken) men eljes okänd.

5) Anders Persson Gåse, komminister i Bro och Lossa 1639. (Andreas Gåse, brorson till Lasse Eriksson i Storgården, kallas i domboken 1638 student.)

6) Olof Jakobsson Gåse, död som kyrkoherde i Skånella 1686, uppger om sig själv i en kort självbiografi,² att han var son till bonden Jakob Eriksson och dennes hustru Barbro Sigfridsdotter (i Mellangården) i Gåsvik och född Olofsdagen 1632 »om aftonen när 6 slogs» samt 1642 »efter 20:de-dagen» skickad till Uppsala för att lära »bokliga konster». Brodern Matts var bonde i Gåsvik (domboken) .

7) Lars Gåse, komminister i Rasbo och enligt herdaminnet död 1676. Av domkapitlets handlingar ser man, att kyrkoherde Hale­nius i Väddö 1666 hade tänkt begära herr Lars till kaplan efter avlidne Anders Roselius, med det anförda skälet, att han var född i socknen, där han hade del i sitt fädernehemman, men en del av församlingen var enligt kyrkoherden emot honom. (En Lars Larsson »Wedööensis» inskrevs 1644 som student i Uppsala ­man kan anta den ovannämnde.)

Vidare förekommer i Väddö dombok 1620 att Lasse Eriksson i Gåsvik ålades att ersätta Johan Olofsson i Hov, Almunge soc­ken, med 10 daler, därest han inte kunde tillrättaskaffa några böcker till detta värde, som Johan hade lånt Lasses bror herr Anders, vilken Lasse hade ärvt (Anders var således död men hade som präst haft herrtiteln); och 1687 uppträdde på Väddö ting »pastor uti Skog och Hälsingland vällärde hr Lars Ekeberg» i process om »sin fädernes arvejord i Gåsvik» (Lasse Erikssons förutvarande hemman eller Storgården ), vilken då åboddes av två hans brorsöner, Lars och Erik Andersson, och Nils Abrahamsson (från Massum östergård), som var gift med hans brorsdotter Karin Ersdotter.³ (Efter Lasse Eriksson har längden 1653 på hemmanet Anders Larsson. Ekeberg, som även uppges vara född i Ekeby i Rasbo av bonden Lars Larsson, dog 1692; han kallas, med släktangivelser, kaplan i Rasbo i Väddö dombok 1665; upp­bud för hans del av Gåsviks-hemmanet skedde 1683.)

En tragedi i gångna tiders Väddö lyser fram på domboksbladen 1638. Sigfrid Olofsson (förnamnet även skrivet Söffringh eller Siffer) i Gåsvik (bonde på nr 4 1601-28 och åter 1637-45) och med honom fem andra (namnen på dessa ej angivna men för­modligen var de gåsviksbor flera om inte alla) bar då fram kla­gan över att »deras sex söner och mågar, unga och friske karlar, om Ålands hav omkommo, när de voro med Nils Mårtensson Char­selius (lagläsare på Åland) i skjutsfärd åt Åland». Till ansvar för olyckan, som torde ha inträffat på återvägen, ställde de länsman Nils Eriksson i Husinge, ty han hade efter deras påstående låtit den resande få skjutsbyte, trots att denne inte haft pass, som lag­ligen berättigat honom därtill. Målet kunde emellertid inte avgö­ras, och nästa års dombok är förkommen.

Gåsvik bestod 1641 av sex gårdar, vartill kom Christboda skal­letorp (vid Bagghusfjärden, redovisas av 1687 års jordebok som i nr 2 ingående 1/4 mantal) och Boda skattetorp (f. d. Baltsar­boda, en under Storgården kommen, mycket omtvistad utjord, domboken bl. a. 1689 och 1729, jämför nyssnämnda häradsdom 1557) mellan Gåsvikssjön och Balsaren. Även Brevik hade till en del varit s. k. avgärda by på Gåsviks ägor, och som utjord räknades vidare Kåpan, på 1590-talet skattlagd till ett öresland. Åbo i Christboda var 1598 Lars Clemetsson, 1627 Lars Olofsson, 1653 Lars Larsson, 1655-87 Anders Larsson. Vid Bagghus, där bro var över strömmen, fanns trenne bodar eller magasin. Här var alltså lastageplats, före kanalens tillkomst använd för Ortala bruks räkning (Baggehuset omtalas i bruksräkenskaperna 1600), och bl. a. hade några 1650 här inlagt en del hö, som det var me­ningen att avyttra, förmodligen i Stockholm, vilket kallades »landsköp med hömånglande». Dessutom omtalas 1685 Bagghus krog, där länsman Krok stod för rörelsen 1733 och som fanns kvar med utminutering 1852, då Charlotta Lundqvist, född 1817, en syster till J. E. Strömberg i Hammarby, kallas krögerska, se­nare i så måtto, att färjvakten Anders Sed lund 1869 fick till­ståndsbevis till utskänkning av »vin, porter, öl, dricka och kokat kaffe m. m. till förtäring på stället») och under årens lopp var skådeplatsen för åtskilliga uppträden av mer eller mindre våld­sam art. Efter ett slagsmål 1691 klagade den dömde våldsman­nens hustru över den utarmning de många krogarna på orten för­orsakade. Vid ett tillfälle i oktober 1836 misshandlades å allmän väg tre sjömän från Vaxholm, varvid en hel skock av båda könen tycks ha tittat på, enligt vittnesuppräkningen i domboken. Vidare låg mellan Gåessjön och Gåsvikssjön trenne kvarnar, om vilka det 1641 heter att de gick höst och vår.

Om Gåsviks kvarnar kan ytterligare nämnas, att de 1566 var fyra, Anders Ingemundssons, Olof Gunnarssons, Per Olssons och Jöns Erssons, vartill 1589 kommit en femte, Clemet Olssons. På Karl XI:s tid blev gåsviksborna avfordrade en årlig avgift, »som militien var anslagen», för deras kvarnar, men dessa påstods vara mestdels förfallna, varför en besiktning hölls 1676.⁴ Härvid konstaterades att en väster om landsvägsbron befintlig kvarn inte kunde hållas vid makt för den skada en fördämning skulle göra på både Ekeby gårdstomt och Husinge åkergärden. Öster om bron låg en efter brand några år tidigare åter uppbyggd kvarn, tillhö­rig Lars och Erik Andersson på nr 1. Därefter följde Anders Mattssons och Erik Olssons på nr 3 kvarnställe, som var ödelagt sedan väl 50 år tillbaka. Helt öde var också den Östergårdshem­manet tillhöriga kvarnen, med en gammal sågkvarn. Matts Pers­son på nr 5 hade sin kvarn någorlunda behållen, och Matts Ja­kobssons på nr 2 var under återupprättande. Däremot var Erik Mattssons (på nr 6) alldeles förlorad, så det kunde »illa ses» var den en gång hade stått. Alla kvarnarna gick med odämt vatten.

Men vattenkraften här kom till en mera industriell använd­ning. Redan i utredningen på 1550-talet om en kunglig avelsgård i Väddö – varom mera under Ortala och Östernäs – pekas på att vid Gåswijk Ström kunde man anlägga en sågkvarn (vattensåg­verk). År 1603 byggde Mårten Nilsson i Sonö en sågkvarn i Gås­vik, och 1622 omtalas densamme ha »uppå nytt opprättat» an­läggningen. Fogde vid sågen var då Peder Clemsson och sågaren hette Johan. Sedan skall bruksarrendatorn Lemmens ha gjort förberedelser att härstädes grunda ett »Messingz Bruuk», vilken plan dock aldrig kom till utförande, stäckt möjligen därav att Lemmens 1647 måste frånträda bruksarrendet. Sågkvarnshuset i Gåsvik var denna tid förfallet, varför en ny sågkvarn byggdes de närmsta åren (byggnadstillstånd vid vintertinget 1649), fortfa­rande i samband med rörelsen vid Ortala, men den var bortriven 1674.

Bönder i Gåsvik 1700 var enligt mantalslängden:

på nr 1 Lars Andersson, 2/3, och gamle Erik Andersson, 1/3, nr 2 Matts Andersson och hans moder Marit, Anders Erikssons ef­terleverska; nr 3 Johan Johansson, gift hit 1682 från Senneby⁵ med föregående bonden Anders Mattssons änka Malin Mattsdot­ter (av åtskilligt i domboken att döma en i sin by stridbar man, som vid krigsutbrottet, då 48 år, under namnet Norman tog tjänst vid de nyuppsatta s. k prästdragonerna, på numret för Estuna, Söderby, Karls och Väddö socknar, men redan 1703 ersatt med en yngre man och därefter åter vanlig, skattedragande bonde), 1/4, och styvsonen unge Erik Andersson (tolvman 1719-42, död den 12 juni 1762, enligt dödboken 97 ½ år), 3/4; nr 4 Olof Siffersson (död 1737, 83 år; fadern Siffer Siffersson, död omkring 1665, där­efter farbrodern Olof Siffersson, som 1667-78 var tolvman och enligt domboken dog 1679); nr 5 Matts Persson; nr 6 Anders Mattsson.

Båtsmän i byn var samtidigt nr 204 Matts Larsson Berg, 40 år, antagen 1693, och nr 205 Erik Larsson Gåås, nyantagen efter An­ders Persson Gåås, som avlidit 1699 (Berg var på nyenska eska­dern 1707, Gåås dito 1706 och 1708, bägge i Karlskrona 1713).

Riksdagsman för Väddö och Häverö vid 1786 års riksdag var Matts Ersson på nr 5, född 1749, död 1797.

Laga skifte fastställdes för nr 1, 2, 4 och 6 1861, för nr 3 och 5 1875. Utflyttning skedde härvid till »Österängen» (nr 1).

Av den forna Mellangården ägdes vid mitten av 1800-talet den ena halvan (2:3) av Anders Andersson, som under namnet »Gåsvikarn» gjorde sig känd som östra Roslagens mest berömde stor­spelman, kunnig på både fiol och klanet (klarinett; däremot finns ingen uppgift om att han därjämte skulle ha trakterat tidens eljes vanliga allmogeinstrument nyckelharpan) samt även med trolldomsrykte om sig.

Anders Andersson var född i gården den 1 mars 1816, son till bonden unge Anders Andersson och dennes hustru Maria Matts­dotter. Fadern var son till häradsdomaren Anders Mattsson i Sö­dersund (se sid. 114) och kom hit som måg 1813; efter honom blev Anders, som var äldste sonen, bonde 1839, då han gifte sig med Brita Jansdotter från Rangarnö nr 3, en av »Jan-Ols-döttrarna», född 1816. I äktenskapet föddes barnen Maja Greta 1840, Johanna Karolina 1845, Anders Gustaf 1848, Jan Erik 1852 och Karl 1856.

»Gåsvikarn» beskrivs som en stor och grov karl, litet krokig på gammeldomen, med grått skepparskägg; storväxta var också bar­nen. Hemmanet sålde han 1865 till Matts Eriksson i Husinge. Om hans uppväxtår och hur han lärde sig spela är ingenting längre bekant. Den tid de sista ännu levande berättarna minns spelman i Gåsvik bodde han i en nu för länge sedan riven stuga, med kök och kammare, på hagen mitt emot nuvarande 5:3. Sista gången han spelte var 1887 på midsommardansen i Stabby, där vid »Olv­Ors» en dansbana fanns några år. Mest spelte han då fiol, ty kla­nelen orkade han längre just inte så mycket med. Men det var kallt och han förkylde sig sannolikt vid detta tillfälle, och när han någon vecka senare var på gravöl efter kyrkvärden Anders Andersson i Ol-Massgården i Massum (han var släkt där på så sätt, att kyrkvärdens mor, Karin Andersdotter, död 1865, var Gås­vikarns faster) var han dålig. Han dog samma år i augusti och ligger begraven i varvet på södra sidan av kyrkogården. I Nils Anderssons samlingsverk av folkmusik, Svenska låtar, Upplands­delen, är ett stycke av Anders Andersson, »Gåsvikarns vals», med­taget.

Till Gåsviks kvarnar har man från södra sockendelen ända fram till vår tid kört med sin mäld. Två vattenkvarnar, Övre och Nedre kvarnen kallade, fanns vid sekelskiftet, men nu är endast den senare i behåll, sedan Oppkvarnen omkring 1930 härjades av eld. Nedre kvarnen såldes 1834 av byamännen till Anders Krags­terman, född bondpojke i byn 1811. År 1860 var Matts Edström i Skebo ägare. Han hade till arrendator sonen Gustaf Reinhold E., född i Edebo 1834, som 1862 av prästerskapet uppgavs vara bap­tist, mjölnare här även 1890. Oppkvarnen arrenderades från 1841 av Matts Lindgren, född i Rö 1806, 1850 mjölnare i Ortala; 2/3-­parten i denna kvarn ägdes 1860 av Jan Erik Lindgren, av vilken den 1873 köptes av Matts Edström.

Gåsviks kvarnar var s. k. skattefrälse, uppkommet på Karl XII:s tid genom förpantning av kvarntullen, 29 tunnor, till Ga­briel Stjerncrona (se sid. 107), frälseräntan innehades före dess inlösen 1887 sist av Ol-Massarn i Massum. En gåsviksbönderna tillhörig enbladig vattensåg av gamla typen fanns kvar inpå 1880­talet, inrymd i ett fallfärdigt skjul mitt emot Oppkvarnen. Det grova bladet satt i en träram, som drogs aven direkt på vatten­hjulet monterad trävevstake. Mjölnare Gillberg var sågare, »men det blev inte många stockar om dagen man hann med», sade den som berättade om detta.

1 Referat i domboken 1704.

2 Av kyrkoherde Hallenberg gjord avskrift i kyrkoarkivet.

3 Den nämnde Nils dömdes 1693 till döden för alt med »mercurium» el­ler arsenik ha förgivit sin sjuka hustru samtidigt som han var beryktat för sin piga Lisbeta, men hovrätten eftergav livsstraffet.

4 Domboken delta år.

5 Domboken. Han hade 1680 där i byn anmält arvejord i »gamla läns­mansgården», nr 2 eller länsman Mickels hemman, varest tolvmannen Mickel Larssons i Hammarby bror Johan Larsson (alltså kanske dennes son) varit bonde på en halva, som emellertid råkat i skattefall, ur vilket tolvmannen och dennes måg Erik Andersson (se sid. 117) löste den 1675. På hemmanet i Gåsvik hade han 1718 efterträtts av sonen unge Jan Jansson (domboken), den senare följd av sonen Jan Jansson, född 1722, död 1802, vars dotter Anna, född 1753, blev gift med unge Anders Persson, bonde 1787-1809 (se sid. 178).