Skogsområdet är inte stort, en knapp kilometer i diameter. Men här ligger 16 gamla gruvhål, flera igenfyllda, vars historia fallit i glömska. Här i skogarna bröts järnmalm periodvis under 1700-och 1800-talet och stora mängder malm gick till tysk vapenindustri. Amatörforskaren Bengt Westerholt från Älmsta, väcker liv i de gamla gruvminnena i Gåsvik.

Storgruvan, Fritzgruvan, Smedjegruvan, Wikströmsgruvan och Gåsviksgruvan är några av de gamla gruvorna vars historia glömts bort av de flesta. “Finns det gruvor här i Gåsvik?” har Bengt Westerholt hört mången gång från både Gåsviks- och Väddöbor. Hemma i lägenheten hos Bengt Westerholt i Älmsta finns det mesta nedtecknat som är värt att veta om gruvindustrins storhetstid i Roslagen. I över 20 års tid har Bengt ägnat åtskilliga timmar åt djupdykning i Roslagens gruvhistoria. Han sitter på ovärderliga dokument och handlingar han skakat fram ur arkiv, vilka berättar om gruvhanteringen i Roslagen.

1982 letade jag upp 258 gruvhål i Roslagen, säger Bengt vars far och farfar arbetade i gruvorna i Herräng. Att det fanns malmfyndigheter i Gåsvik på Väddö upptäcktes 1727 av en före detta soldat, Mats Olofsson, Tranvik. Brukspatron Jacob Polac var en av de första som bröt malm i Gåsvik. Därefter och fram till 1873 bröts gruvor av olika ägare i kortare och längre perioder. I dag är de flesta gruvhålen igenfyllda, en del har fått dubbla taggtrådsstängsel runt.

Här i den grönskande och lummiga skogen i Gåsvik hade gruvbrytningen sin storhetstid mellan 1872-82. Den tyska ägaren Greve G. Henckel von Donnersmarck drev gruvorna hårt och sysselsatte som mest under en period trettiofem gruvarbetare. Många kom från Bergslagen. Donnersmarck var rullstolsbunden och förmodligen besökte han aldrig själv Gåsvik. Men han lät 1874 bygga en kasern i området kallad ”Gruvan” (se bild). Fastigheten finns kvar än i dag, privatägd och delvis ombyggd. Kasernen blev boningsrum för förman och smed.

Gruvarbetarna fick bo i sämre bostäder. De var inkvarterade hos bönder i småstugor, ibland i hönshus och ladugårdar. Malmplockare, både kvinnor och barn, sorterade malm för 10 öre per tunna, berättar Bengt Westerholt. Gruvarbetarnas arbete var både hårt och farligt och man arbetade tolv timmars skift, betalningen var knappt två kronor om dan. Slägga och handborr användes vid malmbrytningen, avståndet mellan borrhålen skulle vara tio centimeter, arbetarna hade slokhatt och läderstövlar. Ofta användes underdelen av en träsko, som nitades fast på stöveln. Sulorna smordes in med fett så att inte vatten skulle läcka in, berättar Bengt Westerholt.

Gruvarbetarna var helt i ägarnas händer. Deras arbete styrdes av världsmarknadspriset på malm. Var det högt bröts det malm och arbetarna fick jobba. Sjönk priset fick arbetarna gå hem, någon uppsägningstid existerade inte. Järnmalmen forslades med häst och vagn eller släde från gruvorna i Gåsvik. En utskeppningsplats fanns vid Flottskär, vid inloppet av Väddö kanal. Härifrån gick sedan båtar med järnmalm till Tyskland.

Ägaren till gruvorna umgicks med kungahusen och innan andra världskriget skänkte han åtta miljoner kronor till tyska staten. Det var ofantligt mycket pengar på den tiden, säger Westerholt. Både Tyskland och Frankrike var länder som rustade för krig och järnmalmen behövdes till vapenindustrin. Bengt Westerholdt visar upp en gammal karta över Ober-Schlesien som då tillhörde tyskarna. Området hade massor av masugnar och det var hit malmen gick. Tyskarna var väldigt framgångsrika. Amerikaner kom och besökte och de häpnade över tyskarnas moderna masugnar.

1882 stängdes gruvorna i Gåsvik, men malm fortsatte att skeppas till Tyskland från Herräng. 1919 beslutade Sveriges riksdag att i lag förbjuda tyskar att ha gruvor i Sverige.

Artikeln är skriven av Gunilla Flink-Lindström och införd i Norrtälje Tidning 2003.

Bengt Westerholt var född 1930 på Väddö där han också dog 2004.