Massum finns nämnd i skrifter från 1500-talet. Följande text är hämtad från Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Massum

Nils Larsson i Massum omtalas 1516, Per Larsson och Nils där­sammastädes 1542. Är 1545 omtalas Peder Larssons söner i Mas­sem, Matts, Olof och Anders, såsom tilltalade för ett i ölsmål begånget dråp. De anhöriga till den dräpte, en man vid namn Erik Larsson i Örsby ( ?) krävde i bot faderns skattegård i Massum, men Gustaf Vasa, som hänvändelse gjordes till, föreslog i stället 120 mark i böter (i tidens markegångsvärde 20 gilla oxar). Emel­lertid finner vi 1555 Matts och Olof Perssöner upptagna för hem­manet nr 1 (1641 Norrgården), och det kan här knappast vara fråga om några andra Perssöner än de ovannämnda. Med utgång från Peder Larsson, som det angivna året kallas en ålderstigen man, kan vi med namnlängdens tillhjälp teckna en ståtlig släkt­linje för Norrgården, därav till en början den del som gäller den odelta gården och går fram till omkring 1700 ser ut sålunda:

Per Larsson 1542, sedan Matts och Olof Perssöner 1555, sedan Olof Persson ensam, sed:lIl Lasse Olofsson, omtalt 1589-1623, en tid tolvman, sedan Matts Larsson till omkring 1655, sedan Erik Mattsson till omkring 1690.

Utom Norrgården räknade det Massum, som träder oss till mö­tes på 1550-talet, fyra hemman, vars åboar var: nr 2 (i senare handlingar kallat Lillgården) Erik Nilsson, hemmanet klövs mel­lan bröderna Erik och Lasse, »efter ingen ville avflytta», men då delarna efter dåtidens förhållande visade sig vara för små lades de åter samman, vilket skedde »i Kongl. maj :ts (JohanIII:s) första regeringstid, medan salig Jakob Bagge, som socknen i för­läning hade, i Danmark fången var», enligt vittnes intyg av den 4 ­oktober 1589; nr 3 (Östergården) Anders Bengtsson;¹ nr 4 (Västergården; den efter laga skiftet i dagligt tal nu så benämn­da är emellertid en del av nr 5) Nils Eriksson (saköreslängden 1557: »Är uppburet av Nils i Massum för ett mord hans hustru och legopiga hade bedrivit, pengar 150 mark» ; nr 5 och 6 (Stor­gården) Olof Larsson. Det sistnämnda hemmanet befinns senare vara delt i två lika stora, vars innehavare 1589 var Per Olsson och Lasse Olsson.

År 1600 var bönderna i Massum dessa: Lasse Olofsson (nr 1), Nils Eriksson (nr 2), Lasse Andersson (nr 3), Olof Persson (nr 4; tycks ha varit bonde redan 1564, då han kallades unge Olof Persson, och levde ännu 1607, då han var tolvman), Lasse Pers­son (nr 5) och Lasse Torsson (nr 6). Av dessa om talas Lasse Andersson i ett bytesbrev 1596 rörande jord i Husinge såsom länsman och hade enligt räkenskaperna 1598 sitt hemman skatte­fritt; i räkenskaperna 1600 kallas han »gamle länsman» och fick då av råg och korn en tunna vardera. (Del-lön? Nye länsman, Erik Jonsson i Toftinge, fick samtidigt tre tunnor av vardera slaget.) Lasse Torsson på nr 6 blev så småningom tolvman (nämns i denna egenskap 1610-14), bomärket var en s. k. dub­belgrep, som man sedan ser följa gården åt så länge bomärken brukades.

Det Massum, i vilket dessa bönder levde och hade sin dagliga gärning på åker och äng, kan vi göra oss en föreställning om ef­ter den av lantmätaren Sven Månsson 1641 ritade kartan över byn. Den bestod då av sex gårdar, belägna på samma plats, där huvuddelen av byn alltjämt är byggd. Genom delningen av Stor­gården hade bildats Mellangården och Södergården (nr 5 och 6). Av ägonamnen uppräknas många av de ännu gängse. Östergår­dens skogsängar hette Risle, Åftegama, Bale, Stor Rödjan (nu Storrya ) och Apeltegarna. Andra skogsslåttor var Wreta, Tim­mersved, Kärringmyra (Kärrmyra) , Järpängen, Ladslätt, Söder­rödja, Brändtegen (Bredtegen) , Bramruda (Bromruda) , Källhagen, Söderhägnan, Svalmyra, Oxmyra, Stuggrässved och Ost­kar( et). Åkern utgjordes av Norrgärdet och Södergärdet. År 1675 heter det, att Svidjetorp och Nybygge »kunna inte till någon hem­mansdel skatteläggas». I Svidjetorp bodde 1655 Lars Larsson, som var båtsman, och Olof Olofsson och i Massumtorp Anders Pers­son. År 1680 hette åboarna på dessa fastigheter Erik Larsson och Erik Olsson, i Svidjetorp, och Per Mattsson, i Massumtorp.

Bönder i Massum var 1700: på nr 1 tolvmannen Olof Eriksson; nr 2 Hans Tomsson och Per Persson, vardera ½ mantal (bägge hemmansdelarna hade fått nya innehavare efter de svåra åren på 1690-talet och den sistnämnda uppges t. o. m. en tid ha varit utan åbo); nr 3 Abraham Nilsson (var bonde 1680, fadern Nils Persson satt i tingsnämnden 1642 och var 1657 och ännu 1675 härads­domare) och Nils Mattsson (möjligen son till Nils Perssons bror Matts, som 1658 var »samboende» på hemmanet); nr 4 Matts Olofsson och unge Erik Eriksson, vardera 1/4 mantal (den senare hade 1692 dels ärvt, dels köpt 2 öresland i Massum Västergård); nr 5 Anders Olofsson (död 1721, 64 år); nr 6 Nils Olofssons änka och Olof Olofsson.

Norrgårdsmantalet var denna tid odelt men jämte Olof Eriks­son upptas några år senare som åbo dennes bror Lars (död 1756, 93 år). Erik Olsson och Olof Larsson, från omkring 1720, var väj kusiner. Därefter följde Olof Eriksson (död 1763) och Erik Ols­son (död 1776). Senare var hemmanet skiftat mellan fyra ägare.

Båtsmän var 1700 nr 211 Erik Mattsson Stille, 42 år, antagen 1684, och nr 212 Matts Johansson Blom, 33 år, antagen 1691 (ef­ter den senare 1706 Olof Olsson Buller, »bräcklig» 1712, död 1714, med luckan i ledet fylld av Matts Bergbom ; efter Erik Stille står Jakob Stille 1719. År 1713 var kommenderingsorten Karlskrona, för att nämna en detalj ur krigsårens tjänstgöringslista.)

Massum slapp ödeläggelsen genom ryssen 1719, varför »samt­liga Massumborna» gav till kyrkan tillsammans 12 daler. År 1753 träffades byn emellertid aven annan fullständig katastrof, om vilken i församlingens böcker finns antecknat:

»Den 26 september uppkom uti Massums by middagstiden en ganska tvär vådeld, som lade hela byn, bestående av tretton välmående grannar, alldeles uti aska, vilka sedan härigenom blevo bragte uti ett uselt och fattigt tillstånd, och det så mycket svåra­re, som alla manfolken voro dels stadda på sina resor till Stock­holm, dels långt vistande från gården vid sitt skogs- och ängs­arbete. Här tillkommer att de också hade sin säd inbärgad och även största delen av höet hemfört, vilket blev av elden förstört. Över denna svåra olycka blev sedan av häradshövdingen Herr Johan Erenhjehn strängliga rannsakat och befanns det elden uppkommit uti Pär Pärssons gård och begynt uti ett tak vid portlidret, varuppå legat gammalt färg (taktäckning av trä). Pär Pärsson blev strängeligen frågad om han visste, var elden sig yp­pat, men han efter avlagd ed enständigt nekade sig ej det veta, och han ej heller kunde genom vittnen övertygas att han på något sätt varit vållande till eldens uppkomst ty dömdes han fri från allt ansvar och elden ansedd för full våda. Brandstod beviljades samtliga de förolyckade i proportion till deras lidna skada. Lyck­ligtvis var det ännu i betestiden, och hästar, boskap och andra kreatur gingo ute på marken i bete.»²

Den nämnde Per Persson var bonde på hemmanet nr 2, på vars ena halva tre Per Persson efterträdde varann under 1700-talet, den förste död före 1729, då änkan avled, 60 år, och den tredje 1802, 79 år; gården var belägen mitt i byn (intill nuvarande Sö­derbergs gård eller 2:2) och fanns kvar mot slutet av 1800-talet, då efter en senare bonde Per Larsson benämnd Pellars.

Bönderna i byn, den skada de led och den ersättning de fick var enligt domboken:

på nr 2 Matts Ersson, skada 1.421 daler kmt, fick i ett för allt 939, Per Persson 1.342 och 945; nr 6 Jan Jansson 1.160 och 750; nr l Olof Ersson 1.380 och 827, Erik Olsson 1.501 och 930; nr 3 gamle Erik Olsson 1.971 och 1.050 (detta var Ol-Massgården, och det heter om den att den »varit uti bättre stånd än alla sina gran­nar») ; nr 3 Jan Larsson och Erik Mattsson (sistnämnda var Ös­tergården), nr 6 Jan Ersson (6: 2), nr 5 gamle Olof Andersson och unge Olof Andersson, nr 4 Erik Eriksson, vardera 750; nr 4 bröderna Lars och Johan Mattsson (på byns sydvästra sida), som fick ett stall, ett fårhus och ett lider bevarade, 670 daler.

Vid laga skiftet (karta 1833) var jorden i Massum uppdelt på 17 ägare. Tre gårdar ålades skyldighet till avflyttning från sina gamla tomtplatser, vilken skulle vara verkställd inom sex år efter fastställelsen 1840. Det var Olof Janssons på nr 1 (nu Sven An­derssons eller 1:3; kallades efter den nya belägenheten vid Kull­vreten vid landsvägen Kullars; tidigare skall gården ha benämnts Svarvars), Anders Mattssons på nr 4 (vid landsvägen mot Tof­tinge, nu Gustaf Anderssons eller 4:2 men än i dag med gårds­namnet Mass–Lars fäst vid sig, efter Matts Larsson, som var bon­de på detta hemman decennierna omkring 1800) och en fjärdedel av Per Perssons förra hemman, vilken övertagits av sex av byns bönder gemensamt (varav benämningen Sexlingen) och fick sina ägor utlagda mot Husinge rågång.

Likväl fortfor Massum att ännu fram på 1870-80-talet behålla mycket av sin prägel av gammaldags roslagsby, såväl med avse­ende på byggnadsförhållanden som på de seder, som fortlevde i bysamvaron. Trångt ihopbyggda låg de låga, grå gårdarna, vars enformiga, halmtäckta räckor kantade den efter regnväder van­ligen i ett eländigt skick befintliga bygatan. Tittade man in ge­nom portlidren, fann man den ena gårdsinteriören i ett snarlikt tycke med den andra: en fägård (fäggårn) med dynghögen mitt i en stor dynggrop och på sin ena sida begränsad aven väldig hop till bränsle hemkört ris, i vilken skatorna eller sjurarna om våren ofta tog sig till att bygga sina bon; och stuggårn med mangårds­byggnaden, sovbodar för tjänstefolket (såsom hos Ol-Mass) m. m. efter gårdens villkor samt en trädgårdstäppa eller kåve.

Här gick folket omkring i sina dagliga sysslor. Fullt upp med skrock var det i varje skrymsle – rån, mylingar, tomtar; och un­der höst- och vinterkvällarna, när brasan knastrade i den öppna spiseln, framför vilken husfolket satt, sysslande med vad som kunde vara för händer, männen kanske slöjdande skedar eller annat, kvinnorna spinnande, då rörde sig samtalet gärna om trollväsen och diverse övernaturliga upplevelser; och man eggade upp varandra med den ena historien efter den andra, så att bar­nen, som lyssnade med uppspärrade ögon, kunde bli alldeles vett­skrämda och till sist knappast tordes gå över golvet.

Sådant har vi hört Massum på 1870-talet skildrat av dem som upplevde sin barndomsår här. Varje gård hade sitt namn, och det är förunderligt hur segt flera av dessa bitit sig fast från någon långt tidigare ägare. Ol–Mass (3:6) bar således namnet efter Olof Mattsson, som var bonde på hemmanet omkring 1716-­1740, Jan–Lars (3:3, gården, till uppkomsten ett brorsarv från östergården, låg ursprungligen inträngd mellan denna gård och Ol-Mass) efter Jan Larsson, bonde här vid tiden för byns brand, död 1782, 81 år (notis från nämnda år i kyrkoarkivet: »Novem­ber: Anklagades bonden Per Persson i Massum att hava på grav­ölet efter gl. Jan Larsson därsammastädes så överbelastat sig, att han ej kunnat gå fram till kyrkan utan gått socknen omkring. På­lades att till en varning giva till kyrkan 16 d. kmt») och Mass­Ors, efter Matts Olsson, som när lantmäteriet pågick var bonde på 1:2, Lars-Ors (1:5) kallades så efter Lars Olsson, död 1793. Matts Ersson var en annan 1700-talsbonde, död 1762, vars namn levde kvar i Mass-Ers (2:2). Lundars (2:18) hade benämningen efter folket i gården, som var från Lunda i Roslagsbro, och Karles (5:3) var efter bonden Carl Carlsson, död 1836. Gränars, ett annat namn på Västergården, hade däremot uppkommit efter ett par där stående granar. Namnet Jerk- Anders (4:3) gick tillbaka till Erik Andersson, bonde omkring 1740-70, och Tolvmans (6:2) kunde erinra bl. a. om tolvmannen Jan Ersson, död 1797, 74 år. Anders-Mass (6:3, utflyttat norr i byn före laga skiftet) kom av Anders Mattsson, död 1814.

Jarsmyra (Gärdesmyran) var skräddare- och skomakarebostäl­le, medan gamla bysmedsbostället låg intill Toftinge rågång, där någon gång under den omskrivna perioden byns fattigstuga bygg­des, närmast för »Gammel-Stilla».³ Invid avtagsvägen till Hu­singe bodde i en gammal stuga Snyt-Anders (snyte här detsamma som kil, udde eller liknande) och litet längre söderut vid lands­vägen hade tidigare bott en, som skall ha hetat Svilund, vilken var fiolspelare.

Bron söder om byn på den gamla utfartsvägen kallades Kvarn­bron, efter skvaltorna byn hade haft där vid ån – en odling intill på Stabby mark kallas än i dag Dammen. (År 1710 åtalades Per Persson på nr 2 för att han på Stora böndagen hade »släppt kvar­nen lös» och malt säd i stället för att gå i kyrkan. Hustru Malin i Massumtorpet sade sig ha mött honom med en säck).

Massum var förr en by med liten åker men stora ängsmarker. Av dessa plöjdes starrängarna utefter ån upp omkring 1890; det var ett mödosamt arbete, som tog flera år i anspråk, innan man fick någon pynt på den nya åkern. Tidigare var marken här ett vidsträckt översvämningsområde, och det ansågs också vara för­delaktigt för växtligheten, att vattnet stod kvar så länge som möjligt om vårarna; men när blankis var fann barnen här ut­märkta banor att pröva de trämonterade skridskorna på; och i den i många vindlingar löpande ån gick det fullt med lekfisk.⁴

Uppodlingens årtionden framför andra i denna och övriga väd­döbyar kan för övrigt åskådliggöras med dessa tillgängliga areal­uppgifter för Massum: 1888 åker 109 hektar, äng 254 hektar; 1908 åker 256 hektar, äng 79 hektar. En del av slåtterängen har som man förstår övergått till skog.

En motsvarighet till den forna Storgården uppkom åter om­kring 1890, då Vilhelm Olsson, född i Tolvmansgården 1868, död 1946, genom arv och köp slog ihop till en brukningsenhet Tolv­mans, Jerk-Anders’ och Karles hemman, tillsammans 3/4 mantal.

1 Denne Anders Bengtsson, omtalt 1555-73, skulle, först efter kyrkböc­kerna, till 1690-talet, och sedan efter domböcker och namnlängd, där han lev­de 12 släktled bort i tiden, ha varit förf:s farmors (levde på gården 1900) fars mor (1800) farfars farfars (1700) fars farfars (1600) far.

2 Ihrfors, i sin avskriftsamling Uplandica Sacra i Vitterhetsakademiens arkiv, har läst Massum som Elmsta.

3 Tidigare hade det oftast varit så, att socknen köpte in någon stuga åt den behövande (sockenstämmoprotokollen).

4 Sagesmannen om det gamla Massum är förf:s far, hemmansägaren Axel Gustafsson, Hammarby 1:4, född 1873 och uppväxt i Massum Östergård