Följande text är hämtad från Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Östernäs

De bägge Näs-byarna i Väddö var på 1550-talet på förslag till en av de s. k. avelsgårdar, för vars inrättande överallt i riket Gustaf Vasa denna tid varmt ivrade. Kungen ville ha en sådan gård i var eller varannan socken, varest lämplig lägenhet fanns med åker och äng och där sedan, som han uttryckte sig, en hop ryttare och knektar kunde underhållas till rikets försvar. Plat­sens tjänlighet för ändamålet skildras av en samtida hand i en sammanställning,¹ som är den första topografiska beskrivning, som finns rörande Väddö.

Där heter under rubriken Uti Roden tillfälle till Affuelsgård: »Östernäs äre 3 gårdar, Wästernäs 6 gårdar. Och ligga desse 2 byars åkrar allt tillhope och ängar sammaledes, och är vid Ström­men en skön plats till att sätte gården (därefter följer de tidigare sid. 112 återgivna raderna rörande kanalen). Item kan man låte bygga både mjöl- och sågkvarnar i Gåswijk ström, och löper in­sjön ifrån Westnäs och in till kvarnen. Sammaledes löper Biörkö­fjärden allt in till Westnäs och ifrå Roo hampn (okänd plats). Item är där gott fiskevatten både i saltsjön och i insjön, och åle­håmer (ålhornmer) läggs vid Röneskatten.» (Runskärsskatan domboken 1667, nu Skatudden på Runskäret utanför Samkarby och Byle nr 2; uppgiften ger vid handen, att ålfiske redan denna tid förekom vid väddökusten). I en annan skrivelse beträffande samma statliga lanthushållningsprojekt i Väddö talas om att »är där vid Näsbo ström gott lakefiske och om våren tas allehanda fisk med kasser (katser) och ryskier».

Emellertid blev slutet det, att man ansåg sig ha funnit »bättre lämplighet och tillfälle till en avelsgård uti Frötuna socken, näm­ligen vid Norre Telie», där kungl. maj:t hade en gård som var »arv och eget».

Både Öster- och Västernäs räknades i den gamla fjärdingsin­delningen i Väddö samman med Gåsvik och Husinge m. fl. fast­landsbyar, medan Rangarnö och Senneby hörde till den ena av ö-fjärdingarna. Några särskilda slutsatser angående förbindelser­na torde dock knappast vara att dra härav, trots att denna indel­ning av socknen, eller av det med denna likabenämnda skepps­laget, säkert går mycket långt tillbaka i tider.²

Det år 1409 nämnda Naesi omfattade kanske både Öster- och Västernäs. År 1493 uppräknas några bönder i Ness utan att vi heller då kan säga, om det är öster- eller västernäsare det är fråga om: Lars, som var tolvman (och måhända är densamme som den också omtalte Lars Olsson), Olof Larsson, Clemet Andersson och Jakob.

År 1557 var Östernäs bönder tre, nämligen på nr 1 Nils An­dersson (efterträdaren Anders Nilsson troligen den likanämnde Östernäs-bonde som var tolvman 1586), nr 2 Lasse Olsson, nr 3 och 4 Anders Nilsson (väl samme Anders Nilsson i Östernäs, som nämns 1542; jämte honom Mickel Olsson på 1560-talet, 1589 den senare ensam).

Sedan inträffade till 1600 dessa förändringar: på nr 1 Erik Andersson (tolvman 1620; enligt namnlängden gick hemmanet från far till son ända t. o. m. Matts Mattsson, som dog 1720); nr 2 Olof Larsson (hemmanet uppbjudet på tinget 1603 och där­efter några år åbott aven Per Andersson); nr 3 Per Mickelsson (även här visar gårdens namnlängd rätt nedstigande led till inpå 1700-talet); nr 4 Måns Andersson. De två sistnämnda stod på rest 1613 och »förmådde för sin fattigdoms och sitt armods skull» intet betala till utgörandet av Älvsborgs lösen. Erik Elufsson i östernäs (uppräknad bland husfolket men kanske samme Erik E., som efter änkan Brita 1610 blev bonde på hemmanet nr 2) får samtidigt sin ekonomiska situation beskriven sålunda, att han stod igen med 17 mark, som han inte förmådde betala »för sin stora fattigdoms skull», och att hans dräng inte var 12 år och pigan »en utlevad käring» (således klent arbetsfolk utanför den skattepliktiga åldern 12-63 år).

Byn bestod 1641 av fyra gårdar, varvid nr 3 och 4 gemensamt kallades Södergården. De andra gårdsnamnen var Östergården på nr 1 och Norrgården på nr 2. Ute på Sångenäset (varav än i dag Samnäsviken eller -fjärden, Samnäsfiälen 1635) hade byn ängs­mark, som kallades Sidu äng (Sidö Marken i beskrivningen till storskifteskartan 1822). En torpbebyggelse var Stomäs (1626). År 1658 besvärade sig östernäsborna över att man från senneby­hållet trängde dem »både ifrån skog och mulbete» trots sedan ur­minnes tid njuten rättighet och tydlig, ehuru av »omilda händer» något åverkad rågång.

Fullmäktig herredagsman för Väddö och Häverö vid 1680 års riksdag var Erik Mattsson på nr 2, bonde omkring 1650-80, gift med Brita, som levde 1694. Sonen Matts var tolvman 1697-1720, och bönder i byn jämte honom var 1700: på nr 1 Matts Mattsson; nr 3 Per Hansson; nr 4 Johan Larsson (ny 1698).

Båtsman var 1700 Per Persson Stille, 39 år, född i Finland och antagen 1683 (efterträdare Erik Olsson Elmberg, även Almgren, som 1706 och 1708 var på nyenska eskadern i Finska viken, 1711 på skeppet »Göteborg» och 1713 i Karlskrona; denne följdes av Erik Östman, död 1716).

Östernäsbor bland andra från socknen skulle vi förr i världen då och då ha träffat i stockholmsvimlet. Väddöborna var flitigt på färdevägen till huvudstaden, som var den huvudsakliga av­sättningsort de hade för sina produkter; och så lastade man stor­båten, som var det vanligaste transportmedlet, eller fyllde färd­kuren, om man for landvägen. En livlig bild av väddöbornas stockholmsseglatser ger den 1624 förda »införingslängden» vid Blockhusuddens tull på Djurgården³. Från mitten av maj fram till julveckan bokfördes 110 väddöbåtlaster eller delar av laster med sina bidrag till stadens försörjning. I mitten av juni kom Erik i Östernäs med 2 tunnor tran och 1 fjärding salt fisk och veckan därpå hans bybo Måns Andersson (på nr 4) med 6 fam­nar ved, 1 tunna mjöl, 6 får, 2 lamm, 2 lispund smör och % fjärding salt fisk. Jon Jonsson (även på nr 4) medförde på resa i slutet av augusti 4 tunnor mjöl, 1 tunna vete, 8 tunnor råg, 2 marker smör, 2 kvigor, 2 lamm, 1 ungt svin, 2 får, 6 gäss och 30 kycklingar. Andra väddöbor samma vecka var Matts i Kallboda, Matts och Anders i Backa, Lasse i Salnö, Staffan i Byle, Simon i Studsboda och Rasmus i Lingslätö. En väddöstatistik här för seg­lationsåret visar bl. a. följande kvantiteter: ved 362 famnar, mjöl och malt 117 tunnor, råg 27 tunnor, vete 16 tunnor, rovor 74 tun­nor, smör 83 lispund, ägg 73 tjog, salt fisk 22 tunnor. Utom redan nämnda kreatursslag förekom stutar, kor och getter, och andra produkter var kål, ärter och havre, talg och tran, skogsfågel (orre, tjäder och järpe uppräknas) och hare, sälhudar och bock­skinn, aska (till beredning av pottaska), skor och stövlar, lin, bräder och bandstakar (ämnen till tunnband) samt t. o. m. ett hus á 8 daler, hitfört av Christian i Salnö. Nämnas kan att Erik i Brevik gjorde fem stadsbesök. Från norra sockendelen var båtre­sorna blott få, väl beroende på att kanalleden inte fanns.

Till dessa resor brukade höra, att man för lyckligt förlopp gav ett offer till kyrkan, av vilken orsak även kyrkoräkenskaperna ger upplysningar om stockholmsbesöken. År 1728 antecknades så­lunda, att östernäsbönderna Erik Persson (på nr 3) och Anders Andersson (nr 1) för »Stockholms resa» skänkt tillhopa 1 daler och Johan Ersson (nr 4) ensam 1 daler. Tillsammans gjordes detta år 20 sådana väddöoffer.

Till Östernäs och de andra i det följande berörda byarna i den­na södra sockendel kom inte ryssen med sin hemsökelse 1719. 1600-talsbebyggelsen fanns sålunda kvar här längre än på hela sträckan norrut i socknen. Knappast så gammal men i alla fall av en, som det uppges, »betydlig ålder» var den 1836 nedbrunna mangårdsbyggnaden på då Erik Persson tillhöriga 1/4 mantal Ös­ternäs nr 4. Av värderingsinstrumentet får vi veta, att byggnaden var 18 alnar lång och 13 bred samt inredd med trenne rum och förstuva. Väggarna i boningsrummet var klädda med »gammal buldan», som var målad med limfärg. På byggnaden, som var 14 varv hög under tak av näver och färg, fanns nio fönsterlufter med fyra rutor i varje. Till taket beräknades åtgå 80 par färg. Färgtak på boningshusen var denna tid det vanliga i väddöbyar­na, såsom framgår av skiftes- och andra handlingar. (Sockenstu­gan skulle påläggas tegel 1831, enär färgtaket då var förruttnat.)

Byns laga skifte fastställdes 1847.

1 Strödda kamerala handlingar, vol. 61 i KA. Jämför även sign. Rött nr 423 därstädes.

2 Jordeboken 1557 är fortfarande upplagd efter fjärdingar. Den första av dessa omfattar i ordningsföljd Fell, Tompta, Norrefell, Edby – däri Norrbyle är inräknat som ett hemman – och Melby. Den andra utgörs av Norresund, Södersund, Hamarby, Veda, Seneby, Tiustad och Rangarn, den tredje av Östernäs, Kalleboda, Husinge, Gasawich, Rådha, Westernäs och Bredewich och den fjärde av Massum, Stabby, Toftinge och Elmestad. I domboken 1634 nämns de vid namn sålunda: Nordest fjärding, med Fjäll och Edeby, Senby fjärding, med Sund och Senneby, Sydest fjärding, med Västernäs och Gåsvik, och Öfuerst fjärding, med Massum och Elmsta.

Om fjärdingen i historisk belysning se G. Hafström, Ledung och mark­landsindelning, 1949

3 Tull och accis 415. KA.