Toftinge var platsen där ryssarna stoppades vid rysshärjningarna 1719. De fick vända åter mot havet när de mötte en mindre svensk här. Följande text är hämtad från Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Toftinge

Stubbar tycks de ha varit, de flesta i Toftinge på sin tid. Under tillnamnet Stubbe (Stube) är i tiondelängden 1555 upptagna inte mindre än fyra av de där förekommande familjeöverhuvudena i byn. Sedan kommer namnet ur bruk och sista gången det används är i domboken 1610, då inför rätten kom »Erik Stub i Toftinge och Anders Hansson i Edby (en backstusittare där) i Väddö socken fulla och druckna och gjorde verkeligt oljud», för vilken oskicklighet de dömdes till böter. År 1493 omtalas Lars Stubbe och Nils Stubbe som väddöbor, men huruvida de var toftingebor kan vi inte yttra oss om. Utan tillnamn omtalas Olof i Toftinge 1409.

År 1557 var detta Toftinge bys åboar i gårdsraden vid landsvägen, från väster till öster nämnda: på nr 2 och 4 Nils Persson; nr 3 Per Eriksson (Stubbe); nr 6 Lasse Eriksson (Stubbe; 1564 står hustru Karin i längden); nr 1 Jöns Olsson; nr 5 Olof Persson (Humbla). Och 1600: på nr 2 Erik Jonsson; nr 4 Matts Eriksson; nr 3 Nils Persson; nr 6 Olof Larsson; nr 1 Per skräddare; nr 5 Erik Jönsson.

Litet granna om de forna toftingebornas liv och leverne kan vi här och där se skymta fram, ungefär som man tänker sig genom revorna i en morgondimma över de låglänta byängarna.

Skötbåtsfiskare på Gustaf Vasas tid var Olof Stubbe och Per Stubbe, enligt skattelängderna över fiskare i Väddö 1555-57.

Jöns Olsson på nr 1 var herredagskarl eller riksdagsman 1567 och 1569. Förstnämnda riksdag hölls i Uppsala den 19 maj och om arvodet uppges, att det utgjordes av en halv tunna salt, som fick kvitteras ut i Stockholm.¹

Som länsman i Väddö omtalas 1600-03 Erik Jonsson på nr 2. Hans bomärke under en handling från förstnämnda år visar ett upp- och nedvänt Y med mittstapeln dragen ända ned.

För denna autentiska tidsskildring svarar 1622 års dombok:

»Fördes för Rätten Ingevalds hustru i Toftinge (Ingevald Nilsson var omkring 1615-28 bonde på nr 2). Marie benämnd, vilken var beskylld av sina grannar att hon Påskedagen om morgonen hade brukat löfjeri (trolldom) uti så måtto att hon hade dragit en hop med gammalt järnskräp kring om sin ladu, varmed hon mente sig fördriva råttor och möss, vilket hon inte förneka kunde, därför sköts samma sak till nämnden, och efter noga rannsakning befanns icke att hon någon något ont därmed gjort hade, fälldes därför för sin vidskepelse till 12 mark. Men vad helgedagsbrottet anbelangade haver det sänt och refererat till Prästerskapet och Capitlet i Ubbesala(!!).»

Till gästgivare förordnades 1640 Johan Mattsson på nr 4 och 1651 åter densamme jämte Erik Nilsson på nr 3. År 1666 var Erik Nilsson i Toftinge och Hans Andersson i Ortala gästgivare; de hade, heter det, flera gånger sagt upp sig, men ingen annan hade velat åta sig sysslan. På 1670-talet var Erik Nilsson (död 1680 eller något år tidigare) fortfarande gästgivare och därefter Nils Eriksson, vars bror Anders kallade sig Öhrner och blev notarie och rådman i Uppsala.² År 1685 bestämdes, »att Husinge, Massum och Toftinge skulle vara gästgivaren Nils Eriksson i Toftinge när så omtränger, att han med sina hästar borta är eller nyss hemkommen, behjälpliga att den resande man för betalning skjutsa» (det gällde alltså hållskjutsen, se sid. 33). Nils Eriksson dog i början av 1690-talet, efterlämnande änka, Brita, två söner och två döttrar. År 1718 var Olof Olsson på samma hemman gästgivare. Gästgiveriet behölls i Toftinge till 1749, då det flyttades till Stabby, vartill orsaken var den vådeld, som natten till den 28 november föregående år övergått byn. I rådande »gruvelig» storm kom tidigt på morgonen elden lös i portlidret till unge Jan Janssons gård (nr 1), som det ansågs troligt genom någon kringflygande gnista. De fem gårdarna i östra hälften av byn ödelades helt eller delvis, och ehuru de fem bönder, som då skiftvis höll gästgiveriet, mest sluppit olyckan, fick de nu tillräcklig tunga med att hjälpa sina husvilla grannar. Flyttning skulle därför ske för »åtminstone 3 års tid».

Om de bittra nödåren på 1690-talet erinras vi av dombokens kärva sakuppgifter, att Erik Jönssons (nr 2), Mickel Jönssons (nr 5), Matts Jönssons och Jan Erikssons (båda på nr 4) hemman i Toftinge 1697 uppbjöds på tinget. Anledningen var utlagors rest och »lånta pengar».

Bönder i Toftinge 1700 var: på nr 1 unge Erik Nilsson (fadern Nils Larsson var tolvman 1675-85) och gamle Erik Olofsson; nr 2 Matts Jönsson och Erik Jönsson (osäkert dock om den sistnämnde fortfarande var bonde); nr 3 eller gästgivargården gamle Erik Nilsson; nr 4 Jan Eriksson; nr 5 Olof Mattsson och Mickel Jönssons änka Brita (därefter en tid.på samma fjärdedel gamle Olof Eriksson men senare Anders Mickelsson); nr 6 unge Erik Olofsson (sedan sonen unge Olof Eriksson).

Vid samma tid var Matts Andersson Stille, 39 år, antagen 1691. Toftinge båtsman.

Sedan förekommer i rullan Olof Olsson Almgren 1712, Petter Olsson Stille, 18 år, född i Väddö, antagen 1713, och Johan Stille, kasserad 1718.

Tagen av ryssen blev Jan Ersson på Toftinge nr 1 vid härjningarna 1719.

Han hade, berättade han inför undersökningskommissionen 1725, blivit fången i en äng och förd ombord på galärerna, där man begynt utfråga honom om hur mycket krigsfolk det stod vid Broby, Skebo och Norrtälje. På det gav Jan Ersson till svar, att krigsfolk fanns både här och där men att han ej visste antalet; på generalens fråga om avståndet till de angivna orterna måste han dock säga detta. De ryska herrarna hade då sinsemellan lagt råd, vilket Jan Ersson uppfattat så, att de tänkt gå till Broby med honom som vägvisare, varav emellertid ingenting blev, enär svenskt krigsfolk i detsamma visade sig. Ryssarna började då skjuta, därvid första skottet slog i sjön, så vattnet skvätte, och det andra gick i skogen, varpå de efter två timmars förlopp drog sig ut åt havssidan. Jan Ersson sattes av på en holme, sedan han begåvats med ett s.k. plakat (tsarens proklamation till befolkningen), varemot han fråntagits sin nya tröja av blått kläde, vadmalsrock samt halsduk och hatt. Från holmen hade han kunnat vada i land, och så hade han dagen efter kommit hem, »berättandes sina, att om inte vårt krigsfolk vid det tillfället kommit tågandes så hade ryssarna gått upp och bränt Broby herrgård».

Jan Erssons berättelse skulle åsyfta det första ryssbesöket, och ungefär »100 man ryttare och 200 dragoner» var den svenska styrka som sades ha blivit sedd. Det svenska krigsfolkets rörelser då var emellertid, att den militäre befälhavaren i Roslagen, tysken Zöge, som med sina underställda Karelska och Ingermanländska dragoner, cirka 350 man, befunnit sig vid Frötuna kyrka, efter bekommen order den 16 brutit upp norrut och gått till Broby, varest han natten mellan den 16 och 17 hade stått med sin trupp, enligt egen uppgift i väntan på en del manskap med dess proviant, varpå marschen vid l0-tiden följande dag gick genom Skebo till Edebo prästgård (sedan bränd den 8 augusti), där Zöge spisade middag, och Gråska, som blev nästa natthalt (kronofogde Andorins vittnesmål; att militär efteråt förekommit i trakten vill synas av ett brev, som den 22 juli upplästes i riksrådet, däri allmogen i Väddö begärde att bli förskont för dragonerna, som plundrade dem, sedan de måst lämna hus och hem för fiendens infalls skull: det var kanske den spanings avdelning på några l0-tal man, som från Broby sändes till Grisslehamn och vidare norrut; befälhavaren för denna, en kapten Enman, sade sig tidigare som kommenderad vid Zöges avantgarde ha vid sjökanten träffat på ett parti ryssar, som »sig strax tillbaka drogo», men han anger ej platsen).

Annars var det vid ryssbesöket i augusti, som det glimtade till en smula av karolinska vapen i en aktion, som hade sin upptakt just vid Toftinge.

Fyra utförliga berättelser finns, samtliga gjorda ur minnet i samband med undersökningskommissionens rannsakning 1725: Husby och Estuna allmoges avlagda vittnesmål, ett memorial av allmogebefälhavaren i fögderiet, förre ryttmästaren vid Roslags kompani av Livregementet till häst, Olof Lagerborg och majoren Johan Christoffer von Rosens relation om dennes anpart i händelseförloppet.

Lagerborg hade vid underrättelsen om fiendens återkomst till trakten »av huse» uppbådat allmogen, varvid ungefär 150 man från Estuna jämte Söderby, Husby och Lohärads kompanier samt en del från Bro, tillsammans omkring 600 man, varav 36 till häst, hade samlats vid Broby. Påföljande morgon, som var en måndag, marscherade de till Toftinge, då de på vägen (Husby allmoges berättelse) möttes a ven bonde, som begärde att de strax måtte komma nämnda by till undsättning, enär fienden redan skulle ha ankommit dit. Lagerborg red genast i karriär åstad med sina beridna, medan den övriga skaran tågade efter. Vid framkomsten påträffade han en trupp på ett 30-tal polacker, som han på polska anropade att ge sig. Han ville »efter gamla vanan gå på», då likväl, som han själv berättar, en del av de drängar, som var med honom, bad honom »inte förspilla deras unga liv». De tillämnade brandstiftarna satte till häst och flydde, men Lagerborg måste resignera i väntan på krigsfolk, som blivit varskott. Under tiden anlände bondetruppen samt från Skebohållet några och 30 frivilliga under ledning av den nyssnämnde von Rosen (f.d. major vid Dalregementet, bosatt på Harboholm), som två dagar tidigare hade varit med om att skrämma bort ryssen från Skebo; och så kom kl. 3 på eftermiddagen från Björnö överste de la Barre med fyra kompanier, omkring 200 man, av Nylands-Tavastehus kavalleri jämte 25 man av Roslags kompani (Livregementet) under ryttmästare Liljehöök. Ryssarna var då ännu i verksamhet, och när den svenska styrkan stod på Rumpbacken, såg man en väderkvarn invid Mälby rusthåll antändas. (Även en rusthållet tillhörig kvarstående rie brändes denna dag.) Major von Rosen frågade då, enligt egen berättelse, översten, om denne inte ville låta något av sitt manskap rycka ut till att försöka ta några fångar, så skulle von Rosen, som sade sig något känna vägen, anföra. Svenskarna ordnades nu sålunda, att allmogen ställdes i reserv vid vikens ända, medan militären delades i två grupper, som gick fram på vardera sidan. När ryssarna blev varse, vad som stod på, tog de emellertid »sin reträtt direkt till galärerna, som ännu lågo vid strand», och endast en fånge föll i händerna på svenskarna, som för att ha rent fält i händelse av rysk attack lät riva upp en gärdesgård. Den farhågan var likväl onödig, ty fienden började dra sig ut ur viken, därvid en galär lades till att beskjuta svenskarna (von Rosens relation). Någon annan skada åstadkoms dock inte, än att en bondhäst fick ryggen avskjuten (Lagerborgs memorial). Under pågående beskjutning avancerade de la Barre med det övriga manskapet väster om viken till Ortala, därvid översten skall ha ridit intill sjön, ropandes på fienden (Estuna allmoges berättelse): »Du mordbrännare, kom upp på landet.» Någon förföljelse norr om Ortala tycks emellertid inte ha förekommit. Slutligen berättar Lagerborg, »att Jost Gagge med Sjuhundra härad (den uppbådade allmogen därifrån) inte hinte längre än till Svanberga gästgivargård i Estuna socken, varest han mötte översten de la Barre, som då kom tillbaka från Ortalaviken den 10 aug. om aftonen». (Tillägg till memorialet.)

Ryssarna låg nu en tid vid Singö och lagade sina fartyg (Häverö allmoges berättelse). Den 16 var den ryska avdelning det här är fråga om tillbaka till Åland.³

Toftinge fick förbli obränt, varför hösttinget samma år liksom vintertinget 1720 kunde hållas i byn. »För fiendens härjande», d.v.s. för förskoningen därifrån, gav sedan fem toftingebönder till kyrkan vardera 1 daler 16 öre kmt och en, Anders Mickelsson på l/4 nr 5, som kanske var förmögnare, dubbelt upp eller 3 daler.

Från fredens dagar är däremot följande skildring: ett bröllop i Toftinge 1748, efter sedermera amiral Carl Tersmedens memoarer.⁴ Oavsett vad som kan gälla om bynamnet, som vi måste godta utan kontroll, så har den främmande festdeltagarens raljanta nedteckning otvivelaktigt tvättäkta tids- och väddöfärg.

Tersmedens uppgifter om kontrahenterna är, att det var ett par av rika föräldrar, hon en vacker 18-åring, han »en unger, rask, vacker bonddräng av några och 20 år». Vi får hoppas att detta är någorlunda riktigt, ty de källor, som finns, lämnar oss ingen upplysning. Den för dylika efterforskningar viktiga husförhörslängden är för detta eller närmast intilliggande tidsavsnitt förkommen,⁵ och den enda anknytning vigselboken för angivna år har till Toftinge, nämligen att Jon Andersson från denna by och Brita Eriksdotter från Norrbyle står brudpar, visar sig vara blott ett par från allt annat sammanhang isolerade namn. Vi kan alltså inte alls säga, om det är dessa det gäller.

Emellertid hade Tersmeden, mellan jul och nyår stadd på resa till Finland, i Grisslehamn blivit hindrad av snöstorm, varför han sökt kvarter i Väddö prostgård. Vi får som hastigast skymta probsten och probstinnan och deras tre »hurtiga, raska och muntra döttrar» – tre år senare stod hemmet här inför sin upplösning genom prosten Anders Hilleströms död. På söndagen var det vigsel i kyrkan, där brudparet intågade med två fioler och 2 två nyckelharpor. Efter vigseln åkte bröllopsskaran släde till Toftinge, bruden i sin granna bruddräkt och krona huttrande i kylan, blott med ett vitt lakan omkring axlarna. På sitt värdfolks uppmaning gjorde Tersmeden sällskap och körde för den mellersta av prästdöttrarna, »en vacker och oändligt glad flicka», det kunde efter ordningen ha varit Eriana, född 1726, sedan gift med faderns efterträdare, Elias Waldius. Hon skulle fylla funktionen som brudsäta, d.v.s. uppvaktande brudpiga.

I Toftinge togs gästerna emot »i en ganska stor, vacker och välstädad stuga, med brännvin i silverkoppar (d.v.s. -bägare) och vetebröd». Prosten förrättade den övliga brudmässan, varefter det stora dukade hästskobordet väntade med »skinkor, bringor, kål, fisk och tårtor på 12 fat». Hela tiden man satt till bords cirkulerade silverbägare med brännvin – sex på ett fat – och två stora silverbägare med »skäligt gott öl» runt, och vedertaget bruk var att bruden och brudgummen inte fick låta något passera utan att smaka, vare sig koppen med brännvin eller något annat. Efter maten bjöds prostfolket tillsammans med bruden på kaffe, en lyx denna tid, i en särskild kammare, där prosten och den förnäme gästen rökte sina pipor, medan storstugan iordninggjordes, till dans och gubbarna på sitt håll drack friskt om och »sorlade».

Musiken utgjordes av nyckelharpa och två fioler och dansen började högtidligt med menuett, först brudgummen med bruden och Tersmeden med brudsätan, sedan brudgummen med brudsätan och Tersmeden med bruden och därefter Tersmeden med den ena och länsmannen – det var denna tid Berge Forsman – med den andra av prostflickorna. Efter denna uppvisning började polska i fläng; och så gick dansen till klockan 3 på morgonen, då kronan dansades av bruden; men prosten och prostinnan hade brutit upp redan 7 på kvällen. Nu skulle bruden också klä om sig,varför hon i detta ärende tillsammans med brudsätan försvann in i brudkammaren. Sedan deltog bruden i sina egna kläder åter i dansen som fortgick till klockan 8 på morgonen, då frukost, bestående av kaffe, smör, bröd, söt ost, stekt korv och brännvin, stod tillreds i det andra rummet. Situationsbilden var då eljes den, att karlarna var »fulla som ök, borta, eller sutto på bänkarna och snarkade». Själv hade Tersmeden – 33 år gammal, ännu ogift, kurtisant karl, för övrigt bekant för sin ovanliga kroppslängd – hela tiden ogement nöjsamt, drack och dansade och klappade om både flickor och moror, tills han klockan 10 på förmiddagen åkte hem med prostflickorna, varpå resan efter övernattning i Grisslehamn fortsattes över havet. Men hur det gick för brudparet på dess levnadsstig, vet vi av antydda orsaker ingenting om, fast några uppgifter ju kunde ha varit på sin plats till fullständigandet av denna folklivsteckning från Väddö på Fredrik I:s tid.

Laga skiftet för byn fastställdes 1846 efter karta 1842. På kartan 1641 är gårdarna sex, i den ordning som nämnts efter jordeboken, så att nr 5 den tiden följdriktigt kallas Östergården. Till Toftinge hörde då »stor skog» och fiske hade byn i Bornan och Mörtsjön. Efter 1826 (karta över byn finns från detta år) kan noteras förekomsten av en gård söder om landsvägen, i västra hörnet vid vägen till Söderbacken. Denna, som var riven redan på 1870-talet, beboddes enligt muntligt meddelande senast av »Häradsdomar-Olle» (Olof Olsson, måg till häradsdomaren Erik Andersson i Gåsvik), förut bonde i Gåsvik, som gick och gjorde träarbeten i gårdarna; hemmanet, 1/4 nr 3, hade lagts ihop med den andra fjärdedelen av samma nummer (se även sid. 182).

Tolvman blev 1838 Erik Olsson på 1:2, vars son kommunalmannen Carl Eriksson, född 1843, död 1894, och auktionsroparen m.m. Erik Larsson, född 1841, död 1916, son till Lars Larsson och dennes hustru Märta Nilsdotter på 5: 2, har sin framträdande plats bland den sedan följande generationen väddöbor.

1 Han hade det förstnämnda året till kamrat från Väddö Jakob Simonsson i Hammarby och gången därefter Matts Mattsson i Senneby och Lasse Mattsson i Råda (Svenska riksdagsakter, 2:1, sid. 159 och 309.

2 Om denne se K W Herdin, Uppsala på 1600-talet, II, sid. 225. Han dog 1689 och änkan, Margareta Larsdotter, hade fordran på brodern Nils för makens del i Toftingehemmanet (domboken 1689 och 1691)

3 Undersökningskommissionens akter finns i RA.

Utom Jan Ersson var de väddöfullmäktige vid rannsakningen 1725 Erik Ersson i Byholma. Erik Mattsson i Lingslätö och Erik Johansson i Salnö. Det förefaller därför som om Jan Ersson skulle vara ensamma vittnet angående krigsfolkets uppträdande vid Rumpviken den 16 juli, och hans berättelse är inte lätt att efter dess bokstav passa in i något händelseförlopp. Möjligen har han i minnet devis sammanblandat de båda tidpunkterna, då fienden uppträdde, och kanonskotten han talar om kan också ha varit signalskott, med vilka ryssarna kallades tillbaka.

4 Carl Tersmedens memoarer IV, Stockholm 1917, sid. 65.

5 Husförhörslängd 1749-64 har funnits. Vid kyrkoinventeringen 1818 uppges allt ha funnits kvar av tidigare förtecknade arkivalier, därav nämnda husförhörsbok, ävensom räkenskapsbok 1634-1706. Samma tycks ha varit förhållandet 1821. Men vid inventeringen 1835 sakna båda dessa. De torde således ha förkommit under kyrkoherde Carl Eric Öhrströmmers tid (död 1833)