Josefin Olsson (1881-1973) har berättat om livet i Massum för sin son Sixten. Här är hennes berättelser om släktingar, arbete på gården, skrock och begravningar. Läraren Wallén som fick agera tandutdragare, matförgiftning på en begravningsmiddag, livet som mejerska och luffare i byn. Livet för 100 år sedan var tungt och allt var inte bättre förr.

 

Livet i Massum i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet

Josefin Olssons mamma hette Johanna var gift med Anders Persson och en av åtta ”Kullflickor”. Johannas systrar, Anna Brita och Lovisa, dog i nervfeber 1873, övriga systrar växte upp och gifte sig;

Karolina som kom att kallas ”Olmats Karolina” gifte sig med Olof Mattsson i Stabby,
Greta gifte sig med med Mattias Viktor Ersson i Skänninge,
Eva var gift med Petter Andersson i Veda,
Josefina, ” Gustav Anders Fina” gifte sig med Gustav Anders i Massum,
Maria, ”Jan Pers Maria” var gift med Jan Persson i Toftinge.

Föräldrar till Kullflickorna var Olof Olsson och Kare (Carin Andersdotter). Olof hade växt upp i Massum tillsammans med sin bror Jan, pappa Olof Olsson och mamma Brita Jansdotter. Deras fädernesgård, Massum No: 1 var 5/12 mantal stor.

Hustrun Kare (Carin) var bonddotter, född i grannbyn Stabby.
Bröderna Olof och Jan kom så småningom att dela på föräldrarnas ägor.
Jan och hans hustru Carin Andersdotter bodde kvar med Jans föräldrar på 2/12 mantal medan Olof och hans hustru, som också hette Carin Andersdotter, efter laga skifte bygger nytt i ”Kullbacken”. Deras hemman är 3/12 mantal.

Olof får alltså åtta flickor medan brodern Jan förblir barnlös. När Jan dör 1911 minns Josefin att hon får ärva 800 kronor och att hon på den auktion som sen följde köper ett hundskinn.

Josefin Olsson gifter sig med 1913 med Johannes. Johannes och hans bror Elias har året innan köpt en gård ihop i Massum. I och med giftermålet köper Josefin ut Johannes bror för 6.000 kronor. Några kontanter betalas inte vid övertagandet utan Josefin minns att Johannes högg i skogen för att ersätta Elias.

Hur fungerade vardagslivet i slutet av 1800-talet?

Köket. När Josefin var liten saknades järnspis. Istället eldade man och lagade mat i öppen spis. Veden var man rädd om och i spisen eldade man mest ”fårris” och små stickor. På golvet låg tjärmattor. Dessa mattor tjärades på sommaren och skyddade mot elden om det skulle sprätta ut gnistor från spisen.

Skurhål. I golvet fanns skurhål. Det var en fyrkant på 10-15 cm där vattnet rann ner efter att man skurat golvet.

På våren gjorde man rent med sandskurning. Man började med att plocka granris som lades ut på stenar för att barras av. Sen bands riset ihop med vidjor till riskor som sen används till att skura det sandströdda golvet. Något skaft finns inte på riskorna utan de hålls direkt i handen. Detta skurvatten låter man inte rinna ner i skurhålet utan man torkar upp det med trasor. 

Storbak gjordes innan jul. Brödet ska räcka vintern ut så det var stora mängder som bakades. Det hårda brödet hängdes upp på stänger i taket medan det mjuka brödet lades i kärl. När det mjuka brödet börjat mögla och var så gammalt så det dammade när det skulle ätas fick barnen höra att det är ”bra att äta brödet eftersom man blir stark av mögel”. 

Malt tillverkade man genom att låta säd fuktas med vatten och sen gro. När det börjat gro avbröts processen genom att säden togs upp och torkades. Detta skedde i bastan. Josefin minns att hennes pappa, Anders Persson gick upp på nätterna och bort till bastan för att röra i malten. Den färdiga malten som användes vid tillverkningen av öl var hållbar och kunde lagras lång tid. 

Korna skulle på vintern utfodras med hö från höbingen. Till detta användes en hökrok för att få ut lagom mängd hö från den hårt trampade bingen. Fodret som skulle räcka hela vintern fick man inte slösa med. Korna överlevde på det hö de fick men så mycket mjölk levererade de inte på den magra kosten. Under första världskriget var det så dåligt med mat att man var tvungen att ta av halmtaket på en gammal lada för att ge mat åt korna. 

Lin användes i Massum av repslagare för att tillverka tömmar och grimmor. Linet som är en ettårig växt med blå blommor används efter beredningen annars huvudsakligen till kläder. 

Skrock. I gamla tider var linet en viktig växt och omgavs därför av mycket skrock. I Svealand skulle linet sås på Beda-dagen (27 maj). Fältets läge skulle bestämmas av en kvinna, långt hår gav långt lin. Längst växte sig linet om det såddes i nedan, medan nymåne gav mycket frö. Efter sådden oroade man sig sen för hurdan skörden skulle bli. Tecken på bra skörd var att solen tittade fram på nyårsdagen eller att det hängde dagg på gärdsgårdarna på påskdagsmorgonen.

Efter skörden skulle linet beredas och en rad olika moment följde:
• Repning: fröna repas av från stjälkarna. 
• Rötning: stjälkarna blötläggs till limämnet löses upp. Lin som fått rötas under hela rötmånaden fram till Bartholomeidagen den 24 augusti sades bli överlägset glansigt och starkt.
• Torkning, varefter linet kunde lagras eller bearbetas vidare. Torkningen sker i bastan.
• Bråkning: stjälkarna bultas så att vedartade delar bryts sönder.
• Skäktning: lintågorna slås så att vedartade delar lossnar. 
• Häckling: lintågorna ryktas med stålborstar så att korta och svaga fibrer (blånor) går bort. Kvar får man långa spinnbara tågor, vägande 5 % av vad stjälkarna vägde från början. 

Sedan återstod bara att spinna till tråd, väva till tyg och sy…

Ull från fårenanvände man till kläder. En del använde skinnet som en sorts förkläde, förskinn, för att skydda sina byxor.

Slagtröskan användes för att frigöra korn eller frö från ax eller fröhus. Säden breddes ut på loggolvet och bearbetades så att kornen slogs ut. Ett hårt jobb som kom att underlättas med tröskverket, en maskin där sädeskärnorna slogs ur axen. I Massum tillverkades tröskor av Viktor Karlsson och hans far.

Sjukdomar och Tandvärk var något som alla kunde drabbas av. Josefins halvsyster Augusta var hårt drabbad. En s.k. klok gumma sa att man skulle ta stickor ovanför den dörr man gick ut och in i. Stickorna skulle sen stickas i tandköttet så det blödde. Då skulle det onda rinna ut. I Josefins barndomshem kunde man ovanför ytterdörren se att det tipset var flitigt använt.

Blev tandvärken allt för besvärlig kunde man få tanden utdragen. Det fanns tandläkare i Norrtälje men dit åkte man inte utan läraren Wallen fick fungera som tandutdragare medan några starka pojkar höll i ”patienten”.

Iglar var ett annat sätt att försöka bota värken. Dessa djur placerades i munnen där de skulle suga blod och därmed dra ut det onda.

Nervfeber, eller tyfus, gick som en epidemi 1873 i Massum. Då dog Josefins mormor Carin, morfar Olof och hennes mostrar Anna-Britta och Lovisa.

Barnsbörd, barnen föddes hemma vilket naturligtvis innebar en risk för mamman om inte allt gick som det skulle. Josefins mamma fick tvillingar i juni 1888. Fjorton dagar senare dog hon i vad man kan förmoda var sviterna efter förlossningen. Tyvärr fick inte heller barnen leva någon längre tid. Flickan Emma Elisabet blev en månad och pojken Anders Gustav fem.

För pappan Anders Persson vart det tre begravningar på bara några månader. Josefin som var sju år och kommer ihåg hur hon och hennes systrar fick nya svarta klänningar till mammans begravning. De var så små så de förstod inte tragedin utan var glada över sina nya kläder. Anders Persson som nu var ensam med fyra små barn fick hjälp av sin förra svärmor som flyttade till Massum för att ta hand om hushållet.

Difteri var en sjukdom som gjorde att halsen svullnade igen. Josefins ett år äldre bror Hilmer dog i difteri 1882 när han var knappt två år gammal. Vid ett tillfälle fick Josefin följa med sin mamma till graven där hon minns att det var salvia som var planterad. Så mycket andra blommor fanns kanske inte att välja på i slutet av 1800-talet på Väddö. 1890 var det en ny epidemi i bygden. Den här gången insjuknade Josefins båda systrar Engla och Karin. Doktorn från Skebo tillkallades. Han hade en sorts spiral som han körde upp och ner i halsen på de sjuka. Josefin minns att det var så otäckt att hon inte kunde vara kvar inne utan måste gå ut. Tyvärr hjälpte inte behandlingen. Engla dog 7 september och begravdes den trettonde. Veckan efter begravningen dog också Karin ( 21/9, begravning 26/9 )

Hur kunde Josefin klara sig från difteri? Josefin berättar att hon gick till moster ”Anders Gustav Fina” som också bodde i Massum. Fina kokade tjära i en stor panna och sen fick Josefin sitta och dra i sig ångorna. Rädslan att smittan skulle sprida sig var naturligtvis stor. Skolläraren Wallen frågade Josefin om hennes systrar dött i difteri och när så var fallet fick hon order om att vara hemma en vecka från skolan. Hon tyckte att det var lite konstigt för systrarna var redan begravda så läraren var lite sent ute. 

Josefinas pappa Anders Persson hade nu mist nästan hela sin familj. Två fruar och fem barn hade dött inom loppet av 10 år. Kvar var Josefin och hennes halvsyster Augusta. Dessa två kom att uppnå den aktningsvärda åldern av 92 respektive 89 år.

Trolltyg trodde man att en del åkommor kunde förklaras med. Josefin fick vid ett tillfälle ont i ögonen. Då tillkallades en ”klok gumma” från Stabby som hette Justina. Hon smälte bly i en skopa. Blyet skulle sen hällas ut i en grop ute på gården samtidigt som hon läste olika ramsor. Genom att titta på formen på blyet skulle man också få vägledning. Gropen fanns fortfarande kvar på1970-talet. Det var från början en asprot som tagits bort. Om detta gjorts för att hälla bly i eller om gropen tillkommit av ”naturliga” skäl får vi låta vara osagt.

Skolgången fick Josefin börja med att gå i småskolan i Stabby. Hon tillhörde den första generationen som fick gå i skolan. Hennes mostrar Marie och Fina använde sig av bomärke om de skulle skriva på något papper. De vuxna som kunde läsa och skriva i slutet av 1800-talet hade lärt sig av någon privat lärare. Josefins pappa Anders Persson som var duktig att läsa och skrev också mycket bra. Han hade gått i privat lära hos en man som hette Wernström.

Efter småskolan fick Josefin gå i folkskolan i Elmsta. I Klockargården som var en småskola gick eleverna innan skolan i Norrsund byggdes. Där fick eleverna stå på knä och använda ”sittbänken” som skrivbord. 

Edvard Wallen var den första läraren i den nybyggda Norrsundsskolan. Han var förutom lärare också sånglärare predikant, auktionist, ”kommunalkassör” och tandutdragare. Efter Wallen kom Olsson 1921.

Vid den här tiden var lärarna mycket respektingivande. Man kan nog påstå att de i vissa fall slog in kunskaperna. Wallen gav t.ex. en elev smörj för att han kliade sig när Wallen anbefallt givakt på gymnastiken. Allra värst råkade barn från fattighuset eller fosterbarn ut, för de hade inte samma möjlighet som bondbarnen att ta med sig ägg och annat från gården till läraren.

Det fanns ingen skolmat utan barnen hade med matsäck till skolan. De barn som bodde på försörjningshemmet (Solhem) hade med sig kokt strömming som de ibland inte åt upp. Då fick de ingen annan mat när de kom hem utan fick äta strömmingen på eftermiddagen.

Begravningar var det ofta eftersom dödligheten i olika sjukdomar var stor. När någon dött var det grannfruarna som hjälpte till att svepa liket. Om det var en man så fick någon gubbe hedersuppdraget att raka liket och fick sen behålla den avlidnes rakkniv som minne. Likkistan gjordes på gården av snickare som man skickade bud efter direkt efter dödsfallet. Det var ett uppdrag som de inte fick betalt för, utan mat och kaffe var ”betalningen”.

Det var viktigt att det alltid fanns torra brädor på gården ifall ett dödsfall skulle inträffa. Kistan skulle spikas och målas (svart) samma dag. Sedan lades liket på logen till begravningsdagen. De anhöriga fick ansvara för grävningen av graven och ringningen i kyrkan. Uppfarten till gården ströddes med hackat enris.

På begravningsdagen ställdes kistan ut på gården med granris runt omkring. För begravningsgästerna var det först frukost på morgonen, efter det tog man adjö av den döde och sedan lades man på locket på kistan som sen kördes till kyrkan. Väddö kommun hade i slutet av 1800-talet ingen likvagn utan man fick ta det man hade.

För Massumsborna innebar det att den lastvagn man hade till att köra mjölkkannor med också användes som likvagn. Josefin som jobbade som mejerska tyckte det var otäckt när det låg blomrester på vagnen, för då visste hon att det varit en likkörning dagen innan.

Jordfästningen skedde i korsgången i kyrkan . Det var bara ”storgubbar” som begravdes framme vid altaret.

Till begravningen skulle man ha med sig fyra bullar. Två skulle ges till gården, en till kokmor och en bulle till diskvaskerskan. Dessutom skulle man ha med sig risgrynskaka, där sen alla åt av varandras kaka. Efter begravningsakten var det kaffe hemma på gården och därefter följde middag och nästa dag var det lunch.

Ju finare begravning desto fler hästskjutsar. När Josefins pappa dog 1918 var det arton hästskjutsar men rekordet togs vid hennes moster ”Gustav Anders Finas” begravning då det var tjugo skjutsar. Det var på den begravningen som alla blev sjuka av kalvsyltan som tillagats i ett kopparkärl. Alla utom barnen som inte tyckte om kalvsylta och därför blev ensamma kvar vid långbordet. 

Varsel, d.v.s. att se saker innan det hände, gjorde Josefin ibland.

När Josefin var 16 år fick hon vara inne och passade Augustas mormor som låg sjuk medan de andra var ute och jobbade. Mitt på dagen hörde hon hur någon spikade på en kista ute på gården. Hon drog upp rullgardin men kunde inte se någon. När de andra kom hem frågade hon om någon av dem varit hem under dagen men det hade de inte. Bara någon dag senare dog Augustas mormor och Josefin som passat gumman fick ärva 50 kronor, 2 guldringar och en sidensjal.

Josefin var inte den enda som tyckte sig se saker. Det sades att när Josefins man Johannes var på väg hem visste man det för då kunde man höra hur han stampade av sig snön vid bron. Sen dröjde det inte länge förrän han dök upp hemma.

Husförhör var det en gång om året. Massum var indelat i Norroten och Söderroten som turades om att ha husförhörskalaset. Förhöret som var på hösten började vid tiotiden och fortsatte tills det var mörkt. Både unga och gamla fick läsa och det gällde att veta var i bibeln det man fick i uppdrag att läsa stod. Sen fick alla svara på prästens frågor. Under dagen bjöds på mat och även dagen efter var det mat.

Kyrkan var den plats där de flesta samlades och där man kunde utbyta information. Josefin berättar att hon hört sägas att när hennes morfar Olof Olssons (född 1820) grisar som kommit bort efterlystes i kyrkan. De hade då varit försvunna i en vecka. Någon dag senare hade någon ett ärende till gammelkällaren och där påträffades svinen som blivit instängda. Förmodligen hade dörren stått öppen så de gick in och sen slagit igen. De hade överlevt genom att äta gammal potatis men de var så magra att man kunde räkna ryggbenen på dem.

Konfirmationen började med läsning vid Kaplansbacken.Det var i det lilla huset där ”vaktmästaren” bor nu. Flickor läste på förmiddagen och pojkar på eftermiddagen. När det var dags för konfirmation fick de 70 konfirmanderna stå på gången. Pojkar på ena sidan och flickor på andra. Sen började förhöret uppifrån och gick neråt i gången.

Josefin blev så trött och när hon svarat på sina frågor var det en vänlig kvinna som viskade åt henne ”sätt dig ner en stund stinta” men det tordes hon inte göra. Dagen därpå som var en måndag var det nattvard. Josefins pappa var sjuk så hon fick skjuts av en annan till kyrkan . Denna dag var det tillåtet för konfirmanderna att sitta i kyrkbänkarna. 

Mejerskan, eller mejerinnan som Josefin kallades tog varje morgon emot mjölk från de ca 15 bönderna i Massum. Hon skötte också bokföringen och betalade bönderna en gång i månaden för deras mjölk. Tio öre litern var den betalning de fick. Bönderna hade bildat en förening som tillsammans ägde mejeriet.

Innan kylskåpet. På vintern hjälptes många åt att hugga is som de sen lade i en isstack vid mejeriet. Isblock togs sen från stacken och lades i en bassäng där mjölkflaskorna kyldes. Nästa morgon kördes flaskorna sen med hästskjuts till tåget i Skebo för vidare frakt till Stockholm där det väntade en privat mottagare. Flaskorna var 50 kilo tunga men Josefin var stark och ville hellre sköta dem själv än att få hjälp av någon svag karl. Flaskorna gjordes rent av bönderna ned soda och borste och vid något tillfälle minnsJosefin att borsten blivit kvar i flaskan och sen följde med mjölken ut. Mindre trevligt var alla flugor som drogs till mjölkflaskorna.

Det var inte alltid som den som skulle köra till Skebo vaknade i rätt tid. Ibland fick Josefin cykla iväg för att väcka upp köraren som då for iväg i en rasande fart. De stackars hästarna mer eller mindre piskades fram för att de skulle hinna till tåget som gick sex från Skebo. Vid ett tillfälle gick vagnen sönder och kördes på bara ekrarna tillbaka till Massum från Stabby. En ny vagn lånades av Axel Mattsson och på något vis lyckades mjölken komma fram i rätt tid till Skebo. Varför han som körde inte lånade en vagn i Stabby kunde han inte svara på.

Josefin jobbade sex år på mejeriet. Under den tiden kom en ny mejerist från stan. Josefin ställdes inför det faktum att den nya mejerskan skulle dela säng med henne. Det gillade inte Josefin, en vilt främmande människa och dessutom från stan, men inte hjälpte det. Det var bara att dela med sig av sin säng. 

Luffare var vanliga på den här tiden. Det var folk som antingen var ointresserade av att jobba eller som inte hade lyckats få något arbete av olika anledningar. I Massum fanns ”klubben” som höll ordning på vilken gård som stod på tur att ta emot luffaren. Luffaren måste hämta klubben och ta med den till den gård som stod på tur. Var det mer än en luffare på gång fick luffare nummer två hämta klubben hos den första luffaren för att ta den med till den gård där han skulle få ligga över.

————————————————————————
Josefinnas minnen berättades för hennes son Sixten Olsson.